Människor kommer och människor går. Men de flesta av oss har nog någon eller några som på olika sätt har präglat oss, förändrat vår livsriktning eller tagit våra hjärtan i besittning. Kanske för alltid. Ofta för alltid.
Detsamma gäller även författaren Ia Genberg. Hennes fjärde bok "Detaljerna" kretsar kring personer som har varit särdeles viktiga för berättaren i romanen, eller kanske till och med för författaren själv. I alla fall känns det så när jag läser denna känsloladdade roman, som trots att den egentligen skildrar fyra andra personer också målar upp en bild av berättaren själv.
Genberg berättar utan åthävor och manér, om livet som varit, om människor som passerat och om de känslor och tankar som de har väckt. Relationer som blottlägger berättarens allra innersta kärna.
Romanens två första porträtt fokuserar på personer som berättaren möter i 20-årsåldern, där båda har stort inflytande på henne. Universitetskamraten och senare kärestan Johanna är ett målinriktat, världsvant akademikerbarn, fyllt av frenesi och lojalitet, grundlig i sitt engagemang. Också i sitt förhållande till huvudpersonen, något som ger trygghet och lugn. Ända tills sprickan i det felfria anletet inte går att blunda för efter kvällen då Johanna blottar sin inre kyla – redskapet som hela tiden har legat där som ett sätt att manövrera omgivningen. Så även berättaren: "I Johannas familj höjde ingen rösten, bara tempot och antalet inskjutna bisatser. Jag attraherades av det, inhalerade det, lät mig befruktas av hennes sätt att tala och vara. Jag anpassade mig, gjorde min egen version, lät henne förändra mig för alltid."
Också klasskamraten Niki är lika omvälvande, även om hon är Johannas raka motsats. Lynnig och känslostyrd, van att få sin vilja igenom och samtidigt briljant och underbar, full av idéer – när hon är på rätt humör. Livet som sambo med Niki blir bokstavligen en fest. Fylld av hemkört vin och killar. Snart nog är berättaren helt uppslukad av Niki och dansar, som alla andra, efter hennes pipa. Tills det ofrånkomliga och brutala slutet kommer lika överrumplande som döden. För alla i Nikis omgivning.
Det är fascinerande att se hur Ia Genberg avklär dessa båda karaktärers manipulativa sätt och hur deras starka personligheter "fyller" huvudpersonen. Lika stark påverkan har däremot inte förälskelsen Alejandro, som är romanens svagaste länk. För trots att han blir pappa till berättarens barn och därmed lämnar den största av gåvor, så är porträttet av Alejandro märkligt intetsägande och stumt, och det lämnar mig som läsare med föga intresse. Men så är det heller ingen svindlande förälskelse som berättaren drabbas av.
Romanens starkaste porträtt är sparat till sist. Det är porträttet av berättarens mamma Birgitta, där uppväxten gestaltas och förklarar den sorg som ligger i botten. Birgitta blir som barn våldtagen, vilket präglar hela hennes liv och person. Så även hennes barn. Oron ligger där som en dov ton. Garden är ständigt uppe mot andra människor, mot ångesten, ja mot hela livet. Och emellanåt, som då berättaren föds, tar ångesten över helt.
Porträttet av mamman är en otroligt sorglig berättelse, där Ia Genberg så imponerande blottlägger våldets konsekvenser också för efterföljande generationer. Och det är här hennes styrka ligger, i blicken för detaljer och det ytterst skärpta sinnet. Den där dallringen på ytan som avslöjar de bråda djupen.