Musikal
Titel: West Side story
Visas på: Bio
I rollerna: Ansel Elgort, Rachel Zegler, Ariana DeBose
Regi: Steven Spielberg
Speltid: 156 min
Betyg: 4
Impulsen var att såga Steven Spielbergs tolkning av den världsberömda musikalen "West Side story". Jag menar, är det här påkostade spektaklet nödvändigt? Spielberg har heller aldrig varit någon personlig favorit, jag finner ofta att han målar med väl breda penseldrag. Det visar sig dock snart att jag sveps med, och faktum är att Spielbergs version överglänser originalfilmen från 1961.
Mycket är bekant – berättelsen utspelar sig fortfarande i 1950-talets New York, där de rivaliserande gängen Jets (polackerna) och Sharks (puertoricanerna) slåss om kontroll över gatan. När puertoricanen Maria och polacken Tony faller för varandra på en skoldans trissas stämningen upp och det är med livet som insats som gängen möts för att försvara sin heder. Finns det någon plats för Maria och Tonys kärlek?
Inte minst rollbesättningen är lyckad. Mike Faist är strålande som Jet-ledaren Riff, likaså Ariana DeBose som den färgstarka Anita. Där originalfilmens Tony och Maria har en helylle-aura framstår de nu som personer av kött och blod med verklig kemi, även om de faller offer för både en och två stereotyper. En detalj som retar mig är exempelvis att den spanska dialogen saknar översättning.
Det ligger i musikalens natur att vara "larger than life" och något säger mig att om "West Side story" hade gjorts för fem, tio år sedan, när 3D-hajpen var som störst, så hade den gjorts i just 3D. Det är nämligen den typ av berättelse som gärna lånar sig till en överdådig produktionsdesign. Men tack och lov är så inte fallet. Här är det hela väl avvägt: miljöerna, kameraarbetet och scenografin lyfter snarare än skymmer berättelsen, och det tippar inte över i visuellt skryt.
Skildringen av 1950-talet är romantiserad, med stort fokus på retrodetaljer och en typ av fattigdomsskildring som är bekväm att beskåda: man är lite smutsig, hänger tvätt på lina och går runt med en tändsticka i mungipan. Som samtidspolitisk kommentar är den på så sätt banal. Men efter en höst av snåriga debatter om hedersförtryck och gängkriminalitet så fungerar den som en välkommen snuttefilt. Frågan är bara: hur mycket cred kan man ge Steven Spielberg för en så trogen remake? En hel del, blir mitt svar.
