Noveller
Elizabeth Strout
Olive, igen
Övers. Helena Hansson
Forum
Tolv år efter succén med "Olive Kitteridge" (på svenska först 2015) återvänder Elizabeth Strout i "Olive, igen" till sin huvudperson och till den lilla staden Crosby i den amerikanska delstaten Maine.
Den nu åldrade Olive känns igen och har aldrig hunnit blekna. I "Olive, igen" är hon möjligen ännu mer komplex än tidigare. Handlingskraftig, barsk och sarkastisk – och samtidigt förstående, medkännande och hjälpsam. I några av de 13 novellerna får vi följa hennes liv som pensionerad mattelärare och änka – och så småningom som omgift. I de övriga dyker hon endast upp i bakgrunden, ibland som allra hastigast. Med sin resliga gestalt, sina vassa repliker och sitt karaktäristiska sätt att vinka med handen över huvudet är hon på något sätt ständigt närvarande, och ändå i huvudsak bara en sammanbindande länk mellan de sinsemellan så olika novellerna.
Nivån på novellerna varierar. "Städning" och "Landsflyktingar" är i mitt tycke de bästa – förutom berättelserna om Olive. Andra, som "Hjälpt" och "Poeten", blir stundom ytliga och på gränsen till övertydliga. På det stora hela imponerar dock Strout med sin osentimentala ton och sitt sätt att borra djupt i den mänskliga naturen. Med sin förmåga att skapa komplexa och övertygande karaktärer samt skildra dynamiken i mänskliga relationer kan hon jämföras med Alice Munro eller Anne B. Ragde. Kanske är de två volymerna om Olive det bästa som Strout har skrivit.