Litteratur
Erik Lindman Mata
Pur
Nirstedt/litteratur
Erik Lindman Matas debutbok handlar om en död flickvän. Men det hålls inne med detaljer kring vad som har skett. Löpsedlar jaget inte vill läsa lyser i ögonvrån. Lindman Mata skriver: "jag har inte läst några artiklar om dig/ jag vägrar".
Det refereras flitigt i boken. Men ett namn som inte står med i referenslistan är Friederike Mayröcker. Även om man ser henne tydligt i texten. Särskilt i grepp som att någorlunda konsekvent använda förkortningar och tecken.
Boken är stiligt skriven. Men ibland blir det för tydligt vad den vill göra. I rader inspirerade av Paul Celan ("tungors svälla/ kan språckla/ arvvara/ kan gäll/ lys") tycks viljan vara att visa på språkets otillräcklighet. Språket måste böjas och söndras. Falla isär i munnen eller på sidan och sättas ihop på nytt. Men det görs inte. Pusslet ligger ofärdigt. Å andra sidan kanske texten måste ha något handfallet över sig för att vara sann.
Erik Lindman Mata skriver också med och mot poeten Jacques Roubaud, vars sorgebok "Någonting svart" försätter att vara aktuell decennium efter decennium. Och precis som hos Roubaud tycker jag det är svårast att veta vad man ska göra av de erotiska delarna: "jag dröjer/ drar ut/ purt späckel/ rinnande/ njuta/ du".
Med det sagt är "Pur" den känsligaste och mest välskrivna debut jag har läst på länge. Trots att den genljuder av ett otal röster lyckas den hitta och hålla fast vid en egen. Får den inte något debutpris så är det juryn som det är fel på.