Roman
Antiken
Hanna Johansson
Norstedts
I "Antiken" besöker berättarjaget – en namnlös kvinna i 30-årsåldern – den äldre vännen Helena i grekiska Kykladerna. Där finns även Helenas 15-åriga dotter Olga, som skyr sin självupptagna mamma. Sakta inleder jaget och Olga en relation. Kvinnorna utgör den klassiska triangeln genom vilken begäret konstrueras. Formationen elektrifierar intrigen, liksom det faktum att vi bara får ta del av jagets klaustrofobiska perspektiv, i korta kapitel likt minnessekvenser.
Att romanen bygger på jagets minnen skapar en osäkerhet; vi får inte tillgång till Olgas version. Jaget vill återuppleva händelsen och konstruerar en ny historia präglad av utgången: vetskapen om att kärleken är omöjlig. Sinnesintrycken förstärks och allt blir betydelsebärande. Det finns en nostalgisk sorg i det mättade språket som är otroligt vacker.
Hanna Johanssons debut handlar om makt, begär och queer kärlek. Det finns flera intressanta luckor, till exempel vem jaget är. Personen analyserar och objektifierar Olga (exakta observationer som "en pärla av saliv i toppen av sugröret" för tankarna till Vladimir Nabokovs roman "Lolita") men saknar själv konturer. Författaren Anne Carson skriver att begäret uppstår ur en brist. Det verkliga objektet är egentligen hålet i oss själva. Kanske är det så även för jaget.
"Antiken" är ett grundmurat romanbygge och en strålande debut. Om jag hade någon invändning skulle det vara att romanen kunde ha tillåtit fler revor. Den är nästan för perfekt.