Poesi

Anna Hallberg

Under tiden

Albert Bonniers förlag

Anna Hallbergs nya diktsamling är ett poetiskt experiment om vårt öde att leva i tiden. Bokens titel kan uppfattas som att vara underkastad tiden eller att följa med dess ström. Tiden är alltså huvudpersonen eller snarare jaget i tiden. Det är ett klassiskt tema och syftet med projektet sammanfattas redan i de första raderna.

allt, det rör sig

finns inget rum

eller: rummet är redan fullt

jag letar efter något som står stilla

Det här är experimentell poesi med många gemener och utspridda dikter på boksidorna. Språket är lakoniskt och fragmentariskt. Inriktningen är reflekterande undersökande av smått och stort som möter oss i vardagen. Hallbergs kryptiska sätt att skriva känns modernistiskt förlegat. Jag försöker komma in i texten men den sluter sig i sina egna formuleringar. Man anar en problematisk relation till en missbrukande mor som dör. Och relationen till egna barn.  

Svensk poesi har ett kommunikationsproblem. Hallbergs bok är ytterligare ett exempel på den saken. Att skriva kryptiskt inkrökt blir ett självändamål. Därför är det inte så konstigt att poesi marginaliseras och ignoreras i våra dagars samhälle. Poeterna själva bär ett stort ansvar för denna situation.

Behöver poesi kommunicera? Kan allt bli poesi? Även det kryptiska? Det är frågor som jag ställer mig efter att ha slagit igen Hallbergs diktsamling, där den sista berättande sviten räddar boken. Just genom att tala om en konkret värld.