Roman

Henrik Bromander

Skymningstid

Weyler förlag

Till en början kommer jag verkligen inte överens med Henrik Bromanders nya roman. Alla detaljer verkar hämtade från deckarbranschens klichéförråd – från äktenskapliga konflikter kring dagishämtning till sättet att beskriva reaktioner. En person som får höra något viktigt "ryckte till". En skadad människa skriker "som en gris som fördes till slakt". Och vem har lurat svenska författare att man ska skriva kriminalromaner på något slags härmad, föråldrad auktoritetsprosa? Så här kan det låta: "I flera tidningsställ salufördes diverse magasin av homosexuell natur, det rörde sig främst om tyskspråkiga publikationer." När folk ligger med varandra skriver Bromander att de har "idkat könsumgänge".

Men under läsningen ändrar jag åsikt – och det är alltid befriande. Efter ett tag märks det att Bromander inte är intresserad av att skriva en enkel historia om skurkar och hjältar. Han tar det lugnt och det vinner romanen på. Spänningen kommer med tiden; när jag tillbringar ett par hundra sidor med personerna blir jag långsamt engagerad i deras liv.

"Skymningstid" utspelar sig i början av 1970-talet. Gunnar, Leif, Arvo och Pelle tillhör ett nätverk som ska göra väpnat motstånd efter en sovjetisk ockupation. Sådana motståndsgrupper organiserades i hemlighet av försvaret tillsammans med NATO; en del av vår Kalla kriget-historia som har blivit känd i efterhand. När deras grupp sedermera läggs ned bestämmer de sig för att fortsätta på egen hand. De stjäl vapen från ett militärt förråd och när de behöver pengar är lösningen enkel: "Rån. Alla gör det nu", säger Pelle. Parallellt får vi också följa säkerhetspolisen Monika. Hon spanar på högerextremister i Nordiska rikspartiet och får upp ett spår som leder vidare till de fyra männen.

Mängden av detaljer övertygar, just för att Henrik Bromander inte lägger ut dem i något entydigt mönster. Här finns finlandssvensk överklass, jugoslaviska terrorister, italiensk säkerhetspolis, brittisk agentutbildning, estniska flyktingar, Ernst Jünger och sosseadel, officerare och barnhemsbarn. Bromander drar ut alla dessa trådar, inte för att avslutningsvis knyta ihop dem i någon snygg moralisk förenkling, utan för att låta dem stanna där, pekande i en mängd riktningar.

"Skymningstid" börjar som en kliché, men berättelsen bryts upp i så många facetter av grått att den till sist liknar livet.