Det faktum att många i Sverige hade en vacklande syn på Nazityskland när det begav sig har det skrivits mycket om. Journalisten Christoph Andersson har ändå lyckats hitta en ingång som inte har varit så känd, och han får den dessutom att bli aktuell även i dag. Andersson har tidigare skrivit om extremhögern i böcker som "Från gatan in i parlamenten", "Operation Norrsken: Om Stasi och Sverige under kalla kriget" och "Nazisten som teg", och har dessutom gjort ett flertal radiodokumentärer inom samma ämnesområden. I "Svenska SS-fruar" skildrar han hur ett tjugotal svenska kvinnor gifte sig med tyska SS-män, hur det gick till och vad som hände dem sedan.
Uppgifterna om dem har Andersson hittat i The National Archives i USA, tillsammans med spåren efter mer än tvåhundratusen andra som också ville gifta in sig i SS. På nära 500 sidor – varav 70 sidor utgör notförteckning – visar han sina ståndpunkter, och han förundras även över att inget av detta verkar ha granskats av Statens utlänningskommission, ett slags motsvarighet till vår tids Migrationsverket. När de kvinnor som överlevde kriget kom tillbaka sopades spåren undan och de skaffade sig en så normal tillvaro som möjligt i det gamla hemlandet för sig och sina barn. Andersson frågar sig om detsamma kommer att gälla kvinnorna som nu återvänder till Sverige efter att ha rest till Syrien och anslutit sig till IS.
Christoph Andersson koncentrerar sig på fyra kvinnoöden: Saras, Margaretas, Brittas och Anna-Marias. Alla har fullständiga namn och beskrivningar i berättelsen. Under 1930-talet och en bit in på 40-talet fanns det många svenskar som tyckte att Nazityskland var en föregångsstat och som gärna ville att Sverige skulle sluta upp vid dess sida. Alla de här kvinnorna kom från den miljön.
Men det var inte bara att träffa en trevlig SS-man och gifta sig. För att ett äktenskap skulle kunna bli av var kvinnorna tvingade att underkasta sig såväl kroppsliga som mentala undersökningar. Förutom att ha en perfekt kropp för barnafödande skulle de också vara hängivna nazister – och förstås inte ha något judiskt påbrå.
I slutändan var det Centralbyrån för ras och bosättning – direkt underställd SS-chefen Heinrich Himmler – som bestämde vilka kvinnor som godkändes. Eftersom den "nordiska rasen" ansågs som särskilt rasren så välkomnades svenskorna varmt. Och passade man perfekt, som till exempel Sara Toll, kunde det bli ett storslaget bröllop där självaste Himmler och andra toppnassar närvarade. Sedan var helt enkelt uppgiften att sätta i gång att föda så många barn som möjligt.
Riktigt vilken roll som kvinnorna hade under andra världskriget är dock svårt att få koll på. Var de aktiva i det som skedde, eller verkade de bara som understödjare till sina män? Det framgår inte av Christoph Anderssons arkivfynd, och ingen ställdes heller till svars efter kriget. En rejäl miss enligt Andersson, som menar att man inte ska göra samma sak med hemvändande från det nu störtade kalifatet.
Författaren skriver övertygande, både som forskare och som gestaltare av den väg som SS-fruarna fick ta. Historien ligger bara ett par generationer bakåt. Möjligen blir de inblandade kvinnorna väl mycket av offer. Jag får intrycket av ideologiskt övertygade och skickliga individer med en rejäl dos äventyrslusta.