Dramakomedi
Titel: It's a sin
Premiär: 23 januari på HBO Nordic
I rollerna: Olly Alexander, Omari Douglas, Lydia West med flera
Regi: Peter Hoar
Antal avsnitt: 5
Betyg: 2
Lockelsen i att skapa en egen färgsprakande sorgeberättelse i stil med de amerikanska klassikerna "Angels in America" och "The normal heart" eller den lite färskare franska succén "120 slag i minuten" är lätt att förstå. Men att basera hela storyn på utslitna kontraster mellan puritanska kärnfamiljer i småstäder (till ljudet av Bronski Beats låt "Smalltown boy") och queera patchworkfamiljer i huvudstaden är inget annat än en filmisk synd. Och det är tyvärr vad som sker när det nu har blivit Storbritanniens tur att aldrig torka tårar utan handskar.
London på 1980-talet framträder i händerna på manusförfattaren Russell T Davies ("Queer as folk", "Years and years") som en plats utan nyanser, uppbyggd av motpoler som i sin övertydlighet varken förmår överraska eller engagera, den intressanta tiden till trots. Tidstypiskt fördömande tjockteve-inslag om lösaktiga och livsfarliga homosexuella avlöses av promiskuösa fester. I centrum står fem vänner: fyra unga gaymän vars vägar korsas i sängen och på regnbågskrogen, och det femte hjulet, deras charmerande och genom hela serien givetvis helt asexuella tjejkompis. Dramastudenterna Ritchie (Olly Alexander) och Ash (Nathaniel Curtis), bartendern Roscoe (Omari Douglas), den klumpige tillika fåordige walesaren Colin (Callum Scott Howells) och Jill (Lydia West, som också syntes i "Years and years") bor i ett paradisiskt kollektiv – tills den dag sjukdomen skiljer dem åt, och serien klingar ut i en sorglig men skärande falsk ton.
"It’s a sin" lider (utan att ha aktivistiska ambitioner) av samma överspelsåkomma som den påfrestande andra säsongen av den amerikanska tv-serien "Pose". Här liksom där tycks det pågå en tävling om vem som kan skratta, kämpa och lida mest högljutt. Men i "It's a sin" har föregångarens karaktärsfördjupning och sylvassa repliker dessvärre fallit bort.
Russell T Davies självbiografiska men slarviga berättelse visar att det inte går att åka snålskjuts på historien; minnet av äkta tragik kan inte laga alltför stora hål i det filmiska berättandet. Men för den som vill vinterbada i disconostalgi och queer dramatik finns det ännu hopp – håll ut till i mars och premiären av François Ozons film "Summer of 85".