Action
Titel: Black Widow
Visas på: Bio, Disney +
I rollerna: Scarlett Johansson, Florence Pugh, David Harbour, Rachel Weisz.
Regi: Cate Shortland
Längd: 134 min
Betyg: 3
Filmer om superhjältars barndom är så vanliga numera att det är en egen genre. I den 24:e filmen i serietidningsvärlden Marvels universum får vi se Black Widows, alias Natasha Romanoffs unga år i en vanlig familj i Ohio med mamma, pappa och lillasyster. Men det visar sig att familjen är en konstruktion. Systrarna är hittebarn och föräldrarna sovjetiska agenter.
Familjen splittras och flickorna tränas på var sitt håll under uppväxten i Sovjet till att bli yrkesmördare respektive KGB-spion. Men de möts igen i gemensam kamp mot The Red Room Academy, skolan där båda har gått. Den är i händerna på en antifeministisk galning som vill ha världsherravälde. Det tänker han skaffa genom att skapa arméer av kidnappade flickor, ”widows” och kontrollera dem med ett rött stoft.
Intrigen är väldigt lik åtskilliga andra agent- och superhjältefilmer.
Black Widow i Scarlett Johanssons gestaltning, är den mest nedtonade av superhjältarna. Hon har bevarat sin medkänsla genom filmer med andra superhjältar som Spindelmannen och The Avengers. Den är också hennes svaghet och gör henne lite blek i actionsammanhang.
De krafter hon har kommer av hård träning, inga mystiska kemikalier. Fast här tas inte upp att hon åldras extra långsamt tack vare en sådan.
Actionmomenten i luften är hissnande snyggt filmade. Men scenerna med den återförenade ”familjen” med sina konstlade band och relationsuppgörelser är mer valhänta. Undertexter är sällan något för superhjältar, men lite bättre repliker kunde de väl ha fått?
Gnabben mellan ”systrarna” är ändå trovärdiga. De fattar ibland fel beslut i stressiga ögonblick, vilket ger filmen ett visst mått av realism.
Det hade varit roligt att se mytologin runt Black Widows härkomst ur den sista ryska tsarfamiljen berättas. Något i stil med hur Wonder Womans barndom skildrats i ett ”antikt” matriarkat i ett par andra Marvelfilmer. Men den sagolystern uppnås inte. Inte heller samma feministiska glöd, trots att både Scarlett Johansson och Florence Pugh är bra som systrar som slåss för en bättre värld.
Skaplig popcornunderhållning är det ändå. För den som sitter kvar tills eftertexterna rullat visas en cliffhanger. En liten vink om att det kan komma en 25:e film från detta serietidningsuniversum.