Det är inte helt enkelt att recensera en bok där all text känns som rena transportsträckan. Det kan förvisso behövas sådana ibland, rakor som leder till de dramatiska höjdpunkterna, de komplicerade knutarna, de förlösande finalerna. Men en roman som enbart består av den sortens berättande rationalism är en dålig roman och vittnar mer om stor arbetskapacitet än om gestaltningsförmåga.
Tyvärr är den norska författaren Silje Ulsteins debutroman "Kräldjursmemoarer" en prestation av det förra slaget. I boken berättar Ulstein i en dubbelexponering om ett mystiskt försvinnande och en högt älskad pytonorm, en kungspyton närmare bestämt. Förlaget utlovar en psykologisk thriller (därtill hyllad i Norge) och om man med psykologi menar en älskad orms själsliv och ett enkelberättat försvinnande (ett barn som blir borta, det allra värsta) så håll till godo. Men om ni också letar efter överraskningens spänning, konturskarpa personligheter och en finmejslad intrig – gå då till en annan bok.
Pytonormen heter Nero och flickan som älskar honom heter Liv. Hon tänder dessutom på att se ormen sluka vita möss. Hon har en lite speciell psykologi och bor i ett kollektiv med mycket snack och komplicerade relationer, vilket inte sällan är samma sak. Berättelsen om Liv och Nero är lite äldre och tilldrar sig år 2003. Det yngre spåret utspelar sig år 2017 och handlar om den försvunna flickan Iben, puts väck när hon besöker ett köpcentrum med sin mamma. Även här finns psykologi, dock av tv-deckartyp med en polis vid namn Roe som självfallet har ett besvärligt privatliv att släpa på förutom känsliga försvinnandefall. Helt igenkännliga arketyper med andra ord, lyckliga poliser existerar som bekant inte.
Efter den introduktionen börjar nyttolasterna rulla. De avser att bygga upp slutscenerna som man tidigt förstår kommer att bli åtminstone förlösande, någonting fint om kärlekens helande kraft och försoningens värmande gemenskap. Även där är det som att träffa gamla bekanta, som de där lite tradiga exemplaren i bekantskapskretsen som alltid serverar samma förväntade plattityder oavsett tid eller ämne. Alla de som gör tillvaron gripbar och trygg med sina upprepningar. Att lyckas med den sortens konstknep även när det mötande objektet är en tänkande pytonorm är nog ett slags prestation.
Ormen Nero har alltså röst och gestalt, och möjligen är han den mest intressanta figuren i denna hopplöst tråkiga fyrahundrasiding, i vilken övriga romanfigurer alltså lämnar mycket att önska. Åtminstone tycks han sända språkliga budskap till Liv, och han vet också att meddela oss hur människor smakar, vilket rapporteras i samma slätmanglade meningar som resten av bokens dialog och berättande.
Om romanens komposition kunde en förlagsredaktör haft mycket att säga, men uppenbart saknades den yrkesfunktionen här. Introduktionerna dödar läslusten, det som borde stannat vid antydningar är övertydligt, det som borde gjorts tydligt är oskarpt, och spänningen består av ett överfullt klichémagasin.
Deckargenren kan vara en jämmerlig plåga, thrillern kan intas som ett rosa sömnpiller. Detta tomma eko av Stephen King, John Ajvide Lindqvist och valfri deckartillverkare borde, i sin egenskap av hoppfull debutant med flödande motståndslöshet i prosaproduktionen, ha getts en rejäl omgång av sitt förlag.