Roman

Mats Strandberg

Konferensen

Norstedts

Efter att ha skrivit berättelser på egen hand – eller i gott sällskap – som har tangerat eller överskridit gränsen mellan realism och övernaturligt ("Cirkeln", "Färjan" och "Hemmet") liknar Mats Strandbergs nya bok "Konferensen" till en början renodlad vardagsrealism. Ett gäng kommunanställda ska ha en sista konferens innan man ska presentera ett storslaget projekt för invånarna i en liten kommun på dekis, en typiskt sådan i kläm mellan metropolerna. Men har allt gått rätt till i turerna?

Det är snarast en kliché att skicka ut ett gäng i naturen eller till något övergivet huskomplex där de jagas av ett monster eller en galen mördare. Upplägget känns igen även i "Konferensen", men skillnaden blir ändå stor när Strandberg tar till sin erkända förmåga att skildra människor. Det är lätt att känna igen sig i hans galleri av personer som mer eller mindre förväntansfullt närmar sig det en gång fashionabla värdshuset långt ute på landet. Och visst borde det väl ändå vara en lycklig tillfällighet att inte mobiluppkopplingen fungerar just nu? Den dåliga stämningen som tar över försvinner till viss del när aktiviteterna tar vid. Nu ska man umgås, bygga lag och ha trevligt tillsammans. Men i skogen lurar någon som tycker annorlunda.

Mats Strandberg tränger in i huvudpersonernas psyken och låter dem berätta om sig själva i olika kapitel. Visst kan det ibland kännas typifierat – här finns många av de karaktärer som har befolkat de flesta kontor. Men han får dem att beröra och bli levande, man kan skratta inkännande eller bara beklaga att just den sorten får ta sådan plats. Det blir också till en uppvisning av människans tillkortakommanden där författarens medkänsla märks tydligt, och skildringen av glesbygdskommunen och geografin är på pricken.

För en person med lång erfarenhet av yrkeslivet är det skrämmande bara att läsa om det krystade upplägget för konferensen: "Sopa motsättningarna under mattan, nu ska vi ju åka linbana över sjön." Men det stannar inte där. Gruppen tvingas till teambuilding från helvetet när hämnaren från skogen sätter i gång sitt värv. Här faller alla masker, någon växer, en annan krymper. Strandberg behärskar skräckthrillerupplägget till fullo. Det blir till en blodig och spännande bok där man intill sista sidan måste läsa vidare för att se hur det går. Inte riktigt som man tror, ska nämnas. Jag åker aldrig på konferens igen.