En spelares våndor i estetisk triumf

Drama

Titel: The card counter

Visas på: Bio

I rollerna: Oscar Isaac, Tiffany Haddish, Tye Sheridan

Regi: Paul Schrader

Speltid: 111 min

Betyg: 4

Förtexterna mot bakgrund av spelbordets gröna matta placerar oss direkt i filmens miljö – en värld av spel och dobbel, där kasinon och motell ligger strödda som stjärnor längs motorvägens melankoliska enformighet. Oscar Isaac gör en enastående konsekvent insats som William Tell, en sammanbiten ensling som har ägnat ett långt fängelsestraff åt att lära sig kortspelets alla konster. I ett brott mot sin klosterlika tillvaro slår han sig ihop med en charmerande manager och en ung frustrerad skyddsling. Tillsammans bildar de en udda trio som färdas mellan anonyma barer, lobbyer och spelbord, i en fascinerande men synnerligen oglamorös skildring av kasinokulturens glansiga yta och själsliga tomrum.

Filmskaparen Paul Schrader har under en lång karriär – som bland annat innefattar manuset till Martin Scorseses "Taxi driver" (1976) – förenat en kritisk blick på amerikansk mytbildning med ett estetiskt djup influerat av minimalistiska regissörer som Robert Bresson. Föreningen av hög och låg kultur har länge utgjort ett signum i hans skildringar av en tidlös melankoli mitt i samtidskulturens skränighet.

Schraders katolskt färgade försoningstematik har i åratal verkat på en rent individuell nivå, men på senare tid har den även börjat öppna upp sig mot omvärlden och samtiden. I "First reformed" (2017) förvandlade klimatkrisen Ethan Hawkes präst till en hudlöst desperat aktivist, och här är det de mer skamfyllda kapitlen i USA:s krig mot terrorismen som på ett chockerande vis spökar i William Tells förflutna.

Efter att Paul Schrader under 2000-talet emellanåt hemfallit åt en påver lågbudgetestetik utgör "The card counter" på många sätt en estetisk triumf. Eleganta kameraåkningar, minimalistiska närbilder och ett pulserande 1980-talsdoftande soundtrack utgör här en urstark fond för det mänskliga dramat, ett drama som när situationen så kräver även gestaltas med mer experimentella grepp.

Stämningen skiftar mellan hotfull och ömsint, men resultatet känns snarare mångfacetterat än splittrat. I sista akten blir Schrader visserligen lite väl förtjust i sin egen manuskonstruktion, men "The card counter" är utan tvivel en av höstens stora filmupplevelser – lika berörande som oroväckande, lika lockande som frånstötande.