Gubbsjuk skröna om tonårstid i Neapel

Paolo Sorrentino fortsätter att förvalta arvet efter sin förebild Fellini i "The hand of god".

Paolo Sorrentinos självbiografiska skröna "The hand of god" handlar om Fabiettos (Filippo Scotti) tonårstid i 1980-talets Neapel.

Paolo Sorrentinos självbiografiska skröna "The hand of god" handlar om Fabiettos (Filippo Scotti) tonårstid i 1980-talets Neapel.

Foto: Gianni Fiorito/Netflix

Recension2021-12-03 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: The hand of god

Visas på: Bio och Netflix (15 december)

I rollerna: Filippo Scotti, Toni Servillo, Teresa Saponangelo

Regi: Paolo Sorrentino

Speltid: 130 min

Betyg: 3

Netflix fortsätter att investera i svulstiga filmer som får biopremiär för att kort därpå dyka upp på strömningssajten. Den Oscarsprisade regissören Paolo Sorrentino har med tv-serierna "The young pope" och "The new pope" erfarenhet av cinematisk strömning. "The hand of god" är emellertid en självbiografisk uppväxtskildring som visar hur fotbollsspelaren Diego Maradona bokstavligen räddade hans unga liv.

Filmen börjar i en trafikstockning och arvet från Federico Fellini är därefter fortsatt närvarande. Tyvärr delar Sorrentino även kvinnosyn med sin läromästare. Huvudpersonen Fabiettos (Filippo Scotti) åtrå till sin psykiskt sjuka moster framstår som en gubbes idealiserade bild av någonting inte helt oproblematiskt.

På det hela taget är "The hand of god" en film där tarvligheter målas upp med försonande penseldrag. Resultatet blir en grabbig skröna. Fabiettos syster kommer aldrig ens ut från badrummet, vilket måste uppfattas som en metafor för Sorrentinos oförmåga att skriva vettiga kvinnoroller.

Fabietto är heller inte han mycket att hänga i granen, en menlös flanör som blott betraktar sin tillspetsade tillvaro i 1980-talets Neapel. Liksom Sorrentinos övriga produktion är den största behållningen infallsrikedomen och de överraskande utsvävningarna. Synd bara att han föddes med kronisk gubbsjuka.