Drama
Titel: The tragedy of Macbeth
Visas på: Bio och Apple TV Plus (14 januari)
I rollerna: Denzel Washington, Frances McDormand, Kathryn Hunter
Regi: Joel Coen
Speltid: 105 min
Betyg: 5
Tjock dimma (eller snarare "röken från helvetet"), silhuetter som skymtar förbi, mystiska valv och trånga, perfekt ljussatta korridorer – den äldre av Coen-bröderna har under pandemin gått solo och skapat en härligt blodisande värld för Shakespeares över 400 år gamla tragedi om mord, hämnd, förräderi och skuld. I sin tolkning av "Macbeth" undgår han både teatralitets- och patosfällan. De arkaiska dialogerna laddas på nytt med lekfull sprängkraft i ett coenskt tempo med engagerande skådespeleri.
Paret Macbeths öde är en kuslig tripp in i människans mörka skrymslen. Ju dystrare vår tid blir, desto mer bekant klingar de snåriga intrigerna, maktgalenskapens förbannelse och de iskalla avrättningarna. Eller som kulturjournalisten Mikael Timm uttryckte det: Vi bor alla i Shakespeares ord. Men behövs det fler filmatiseringar av just "Macbeth"?
Den här gången var det Frances McDormand som fick sin man Joel Coen att ge sig ut på 1000-talets skotska ljungfält, tidigare beträdda i filmer av inga mindre än Orson Welles, Akira Kurosawa, Roman Polanski och senast i Justin Kurzels version från 2015. Och det var tur att Coen lydde Lady Macbeth, för det känns som att det bara är han (och kanske Quentin Tarantino) som kan tillföra något ytterligare till historien om makarna Macbeth.
Hans nya svartvita version är lika magnifik som den är sparsmakad. Inom 4:3-formatets smala ramar reduceras det mesta som kan leda bort tittarens uppmärksamhet från maktkampens skuggspel. I kombination med Bruno Delbonnels foto och Carter Burwells musik uppstår en njutbar "symfoni i skräck", för att anknyta till Coens stora inspirationskälla F. W. Murnaus stumklassiker "Nosferatu". Trots att 100 år har passerat mellan de båda förenas de i viljan att mjölka sin tids kinematografi på alla tänkbara medel.
"The tragedy of Macbeth" är också en uppvisning i tungt skådespeleri med bland andra Denzel Washingtons maktgalna och furiösa men mänskliga Macbeth och Kathryn Hunter, vars tre häxor bjuder på en av årets mest minnesvärda och hårresande syner. Att få tillbringa en grå kväll på slottet Glamis, i deras och Coens sällskap, är ett renande bad i livet, döden och biomörkret när det behövs som mest.
