Poesi
Gabriel Itkes-Sznap
Himlen till munnen tången till hjärtat
Albert Bonniers förlag
Så vackert Gabriel Itkes-Sznap kunde skriva dikt om han lämnade språkmaterialismens obligatoriska tistlar och helt tog fasta på de delar i den egna gärningen som har ett bärande språk: "varje dag på morgonen/ tar jag ett blomster/ och tänker/ aldrig mer blomster/ vissa dagar/ glömmer jag/ och tänker/ var är/ mitt blomster".
Itkes-Sznap debuterade 2015 med "Tolvfingertal" som fick mycket god kritik. I hans andra diktsamling är det vardag, död, judiska referenser, barn och natur som står i centrum. En återkommande gestalt (eller ett kollektiv som pendlar mellan humor och utplåning) är flugorna som han dräper, ömkar för, irriteras av och respekterar som tecken på liv.
Här finns en intensiv, vibrerande ton – kortradigt och luftigt satt. Allteftersom sjunker de prövande stildragen undan, denna tröttsamma konvention med uppbrutna meningar och trasiga liknelser som länge varit en stark strömning i samtidslyriken, och han släpper fram en stark, helt originell stämma som inte längre stödjer sig på examensbeviset från Biskops-Arnö.
Då, när Itkes-Sznap låter språket bli sant, blir dikten även legitim; med sin förmåga att skriva ut det anade, tillstånden mellan visshet och förundran. Mellan flugorna, barnens frågor och björkens märkligt olika gestalter där ute på tomten. Han tillåter då poesin göra vad den ensam förmår: tydliggöra tillvarons ohyggliga motsättningar som kristalliserar livet.