Litteratur

Tor Ulven

Gravgåvor

Övers. Thomas Kjellgren och Nils Sundberg

Flo förlag

Den norske författaren Tor Ulvens liv och författarskap har märkliga likheter med svensken Willy Granqvists. Båda begick självmord i 40-årsåldern och båda skrev om arkeologiska utgrävningar som en metafor för undersökningar av vår existens. En annan likhet är att de började skriva prosa i slutet av livet. Kusligt nog liknar de varandra även till utseendet.

Att existera är att försvinna och lämna spår efter sig. Undersökningen av dessa spår blir ett sätt att utforska vårt livsöde. Vi är skuggvarelser som har svårt att få kontakt med varandra. Det är grundtemat i Ulvens författarskap. Inte minst gäller det hans prosadebut "Gravgåvor" från 1988, som nu finns på svenska.

Boken består av fragment som bildar en berättelse. Det är en sorts gravgåvor till det försvinnande nuet. Stilen är detaljrik och nästan överlastad. Att läsa Ulvens prosa är som att gräva sig fram mening för mening och foga samman skärvor av händelser och betydelser.

Känslan som förmedlas är att vi lever i dödsriket eftersom vår enda existens är det flyktiga ögonblicket. Ulven skriver suggestivt om hur det är att vara dömda till en sådan tillvaro. Religionens uppgift är att hjälpa oss hantera vår dödlighet. Men Ulven har modet att utforska dödens realiteter utan att hänvisa till något transcendent. Transcendensen hos honom är just villkoren i dödsriket – att allt upplöses i fragment och stoft.

Han är en författare man måste läsa.