Poesi

Ida Linde

Karons tunnelbana

Norstedts

För tio år sedan lät Malte Persson sonetterna flöda genom Stockholms tunnelbana i "Underjorden". Den stränga formen liksom disciplinerade myllret och trängseln där nere. Ida Linde gör ett liknande experiment i "Karons tunnelbana" – hennes återkomst till poesin efter flera uppmärksammade romaner.

Men Linde lånar inte form utan innehåll från förr; Karon var ju dödsrikets färjkarl som skeppade de döda över floden Styx mörka vatten till det inte mindre mörka Hades. Tunnelbaneföraren Karon förmedlar människor mellan deras destinationer, helt alldagliga transporter av levande kroppar, men också av öden, sinnen och livsdrama. Den grekiska antikens mytvärld återanvänd i sann postmodern anda, som 1980-talets tempelfriser runt nybyggda köpcentrum.

En funderande förare, en klassiker på plats eller en vardagsrealist? Både och visar det sig. Dessutom finns också ett slags växelsång i dikten, där passagerarna bryter in, trånande efter den andra insikten: "Önskar det fanns ett namn/ för svalkan som faller mellan två höghus/ denna soltunga eftermiddag".

Så vackert, tänker man, en poetisk dramatik som helt ödmjukt berör språket med sin önskan. Mestadels rör sig dock dikterna i en gråmelerad verklighet av plikt, ärenden och alldaglighet. Men med små avbrott av humoristiska strofer som får underjorden att bada i ljus: "Det finns en övergiven station/ mellan Hallonbergen och Kista/ om någon släpper av en älskling där/ finns en grön skog att försvinna i".