Skräck
Titel: A quiet place: Part II
Premiär: 11 juni på bio
I rollerna: Emily Blunt, Cillian Murphy, Millicent Simmonds
Regi: John Krasinski
Speltid: 97 min
Betyg: 3
Det är ju en gammal sanning att det osedda skrämmer oss mer än det synliga, något som inte minst gäller skräckfilm. Hur många filmer har inte byggt upp en isande spänningskänsla för att sedan avtäcka skräckens källa, varpå publiken allt som oftast reagerar med en axelryckning. Framdragen i ljuset kan den mest skräckinjagande skugga förblekna. Denna sentens torde vara särskilt sann för en film vars spänning är helt uppbyggd kring ljud.
I "A quiet place" (2018) fick vi för första gången möta familjen Abbott, som kämpade för sin överlevnad efter att ett släkte av till synes oövervinnerliga jätteinsekter invaderat jorden. Titeln refererar till det faktum att de mordiska varelserna är blinda men i gengäld har en extremt bra hörsel, vilket minst sagt manar till tystnad.
Till skillnad från de flesta uppföljare lyckas del två motivera sin existens, inte minst genom att prologen så snyggt knyter an till föregångaren. Regissören John Krasinski leker inledningsvis med publikens förväntningar innan vi kastas in i filmens presens, där familjen nu tvingas lämna sitt hem och ge sig ut på vägarna.
Scenariot påminner starkt om "Vägen" – Cormac McCarthys filmatiserade roman – när familjen möts av en postapokalyptisk värld där sargade skärvor av mänsklighet finns utspridda bland den västerländska civilisationens bokstavliga och symboliska ruiner. Upptäckten av andra överlevande tänder dock hoppet om en säker plats bortom horisonten.
I en film där varje ljudkälla utgör en livshotande fara har förstås stor möda lagts på ljuddesignen, där prasslande löv och knarrande dörrar bygger upp spänningen. I takt med att den döva dottern Regan tar allt större plats används också mer betydande inslag av subjektiv ljudläggning. I flera nyckelsekvenser ersätts de många ljuden med dövhetens dova sus.
Visst finns här en del irritationsmoment i form av logiska luckor och genreklichéer, men sammantaget är filmen något så ovanligt som en uppföljare som på flera punkter lyckas vara rikare än sin föregångare. I slutändan går regissören visserligen i fällan och visar upp jätteinsekterna i all deras tvivelaktiga prakt. Men på väg ut från biosalongen går det ändå inte helt att skaka av sig känslan av att varje hostning kan vara ens sista.