Komedi

Titel: Ur spår

Visas på: Bio

I rollerna: Katia Winter, Fredrik Hallgren, Rakel Wärmländer

Regi: Mårten Klingberg

Speltid: 108 min

Betyg: 3

Premissen är klassisk svensk komedi: två syskon med diametralt olika livsupplägg antar samma utmaning; de ska åka Vasaloppet. Daniel är den lyckade. Han är vd och tränar som en elitidrottsman. Lisa å sin sida är en arbetslös, frånskild och nedgången småalkis som vill imponera på sin varannan vecka-dotter genom att skida de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora. Det är bäddat för alla tänkbara förvecklingar.

Regissören Mårten Klingberg fick en publik- och kritikersuccé med "Min pappa Marianne" (2020). "Ur spår" når inte upp till samma nivå, men så är det också svårt att göra komedi. Det man känner igen är människokärleken och värmen. Till sin hjälp har Klingberg ett hyggligt manus av rutinerade Maria Karlsson. "Ur spår" lyckas oftast undvika krystad bygderomantik, vilket det annars inbjuds till när en historia utspelas i Dalarna. (Vem minns inte det snudd på plågsamma dialekthärmandet som nästan sänkte "Masjävlar".)

Ingen kan som Fredrik Hallgren ("Bonusfamiljen") gestalta den i grunden välmenande men egotrippade förlorartypen. Jag förvånas därför över att få se honom som den välartade brodern, men Hallgren imponerar och sätter sin roll fint till det bittra slutet (tja, fast det händer mer). Dock är det tack vare Katia Winter som filmen ändå klarar sig. Hon är suverän som Lisa. Man håller på henne då hon valhänt försöker få till formen inför kraftmätningen, liksom när motgångarna börjar stapla sig. Konstigt att vi inte har sett mer av henne under åren. Här är en skådespelare som verkligen kan spela ut hela registret. En veteran som Leif Andrée får representera flera bra biroller. Hans taxichaufför lyfter liksom Maria Sids socialsekreterare.

"Ur spår" blir i slutändan en varm och sympatisk komedi – den värmer som en kopp blåbärssoppa. Men de stora skratten är få. Mest blir det inkännande småleenden åt rollfigurernas tillkortakommanden. (Det är synd om människorna, som ju redan August Strindberg konstaterade.) Självklart hoppas man på mer av en stor svensk komedi. Men det är alltid kul att se det svenska samhället i skrattspegeln. Vasaloppet som metafor för allas vår strävan är dessutom välfunnen. Skidcoachens "Glöm inte att ha kul också!" kan stå som motto för det mesta.