Vem minns en halvgammal lagårdspiga från förra sekelskiftet; ogift, barnlös, kärlekslös? Vem lyfter med varlig hand upp henne ur den stora glömskans brunn och säger: se här – så här kunde livet vara – för inte så länge sedan?
Anita Salomonsson gör det. I böcker som "I enslighet framfödt", "Ängeln i posthuset" och mästerverket "Vackrast var ändå mamma" har hon tagit avstamp i verkliga människoöden – ofta ur sin egen släkthistoria – och kring dem format skimrande, levande berättelser med en alldeles egen ton. Och nu gör hon det igen med "Huldas hus".
Fuspigan Sara Sofia, 38 år och låghalt, står ensam i livet efter att ha vårdat ut såväl sin morfar som sin mormor, hos vilka hon vuxit upp sedan modern, krossad av skammen för sitt oäkta barn, gett sig av. Detta vårdande har för Sofia varit en kärleksgärning. Nu har hon ingen. Ingen behöver henne längre, utom möjligen katten därhemma i den lilla stugan i byns utkant. Just detta att inte vara behövd är bland det svåraste för en människa att uthärda.
Till Anita Salomonssons särart som författare hör den geniala förmågan att på ett helt naturligt sätt ge liv, röst och själ åt tingen. I "Huldas hus" är det stugans lilla skafferirum som talar mest. Där, framför det handsnidade fönstret, sitter Sofia ofta och tittar sorgsen ut på världen, "ensamgjord" som hon är. Då händer det sig ibland att "burkar riste och rann i medömkan och gamla brödskrin försökte trösta".
Det är genom skafferifönstret som hon en dag ser en främmande hästskjuts anlända till den öde granntomten. En häpen och på djupet berörd Sofia kommer därefter att bevittna en förunderlig händelseutveckling. Det är en kvinna, en ensamstående kvinna från, får Sofia veta, enkla förhållanden som nu ämnar bygga sig ett eget hus, stort och med väldiga fönsterpartier mot nordväst. Där inne ska hon utöva sitt yrke som fotograf med brudpar som specialitet.
Hennes namn är Hulda Serafia Jonsson. Huldas husbygge och hennes yrkesliv kommer att påverka Sofia på ett avgörande sätt, trots att hon mest ser det på avstånd. Något förändras inom Sofia när hon ser huset och hur högtidsklädda människor kommer och går, par som just lovat varandra evig trohet. Eller är det kanske allt som förändras? Husbonden AndersJon, hans klumpiga närmanden och hans elakheter förlorar sin kraft. Meningslösheten, ensamheten, förmår inte längre hålla henne nere. Ett annat liv blir plötsligt möjligt.
Så möter hon till sist Emanuel. Deras kärlek, tålmodig och lågmäld, är så långt ifrån våra dagars speed dating och Tinder som tänkas kan. Den får ta tid. Den tål att väntas på. Och den varar livet ut.
Anita Salomonsson levererar en av sina allra starkaste berättelser över huvud taget. Miljön är det västerbottniska landskapet omkring år 1900 där hon rör sig så självklart. I bokens andra och avslutande del har dock många år gått och en ung man, sopåkare till yrket, fiskar en dag upp Huldas gamla dagbok ur en soptunna och ger den till sin hustru. Hon blir helt uppslukad. Mannen reagerar med rädsla och svartsjuka. Huldas livsöde har ännu kraft att påverka människors sinnen.
"Huldas hus" är en roman att glädjas åt och att minnas. Om den enkla lyckan, om att förlåta och förändras, om resan mot ålderdomen och om det nödvändiga i att vid dagens slut förlika sig med det man fått. Jag önskar den många läsare.