Novellen lever fortfarande i litteraturens skuggvärld. Den är lägre kulturellt värderad än lyriken men samtidigt inte lika populär som romanen; besläktad med anekdoten och skrönan, men skild från dem genom sin litterära form. Novellen skrivs således som en motståndshandling mot både det upphöjda och det banala, och när den är som bäst placerar den sig i detta gränsland. En novell av Anton Tjechov eller Lydia Davis kan vara snudd på omöjlig att återberätta, men känslan de inger kan dröja sig kvar på ett djupare plan än någon tusensidig roman.

Andrzej Tichýs verk har ofta haft inslag av korthet, den oavslutade tanken, och det är därför inte märkligt att hans femte bok är en novellsamling. "Renheten" består av elva berättelser, utformade som flashbackdestillat av ångest, svartsyn och maskulin dödsdrift. Människorna som kommer till tals tillhör de utslagna själar som rör sig i samhällets periferi: de uteslutna, undanskuffade eller förstummade, de som passerar oss på bussen eller kör förbi i alldeles för hög hastighet. Skandinavisk noir där spänningen plockats bort och bara svärtan bevarats.

Berättelserna bär inom sig en gemensam fråga: Vem tillåts tala? I "Den läsande tjuven" sitter en före detta kleptoman mitt emot en förhörsledare och tänker tillbaka på ett liv som börjat i stöld och övergått i läsande. Klyftan mellan erfarenheterna gestaltas som en klyfta i språket – den anklagade kan inte nå fram till den som anklagar honom: "Det finns ingen gemensam grund, ingen plats för ett möte, eftersom han aldrig har stulit. Han kommer aldrig att kunna förstå, eller ens se, att också min eventuella skuld rymmer min oskuld."

I "Styrkor och helhet" ikläder sig en mördare sitt offers röst, eftersom det är det enda sättet han kan försonas med sitt brott. Genom den andres blick beskriver han de två männens psykotiska dödsdans, utelämnade åt varandra i en grym våldsscen: "Det enda jag vill är att få vara ensam med dig en kort stund, för att slita allting i stycken och mata djuren med det – och inte ens detta kan du ge mig?"
 

Andrzej Tichý driver med en värld där allt är framgång, styrka och prestation. Det är en tillvaro som håller på att tippa över i det verklighetsfrämmande. Jag kommer att tänka på konstnären Louis Wains katter, som blir alltmer vanställda ju djupare han sjunker i sin psykiska sjukdom – eller, för den delen, David Lynchs makabra tablåer.

Det är en svår uppsättning motiv, och de måste hanteras varsamt. Tyvärr slår vissa noveller över i alltför stor effekt: Tichý vrider upp volymen utan att det känns motiverat. Starka bilder förstoras utan klarhet; läsaren riskerar att förblindas av skarpa strålkastare.

Bokens titelnovell är den tveklöst bästa. Novellen "Renheten" är ett körverk som påminner om George Saunders roman "Lincoln i bardo", ett flödande vittnesmål av röster som var för sig återger tillvarons nedärvda skitighet. De talande bär titlar som "Utan namn", "Muslimskt namn och "Maskerat namn" och går samman till ett rabblande uppror, levande på Becketts vis därför att scenen förblir släckt och bara rösterna hörs. "Mitt och ditt namn: Och ibland får vi bära samma namn. Men lyssna, mina föräldrar städar dina föräldrars kontor och dina föräldrars villor. Du och jag – vi är inte samma." Texten hade gott kunnat flöda vidare ut. Den har en styrka i sig som står i kontrast till de övriga berättelserna.