Drama
Titel: Sound of metal
Premiär: 5 februari på bio
I rollerna: Riz Ahmed, Olivia Cooke med flera
Regi: Darius Marder
Speltid: 120 min
Betyg: 4
Åh nej, tänkte jag först. Inte en film till om en stackare som måste övervinna alla hinder. Men åh jo, det är "Sound of metal" i ett nötskal. En före detta missbrukare till trummis förlorar hörseln och måste lära sig leva ett helt nytt liv. Det låter som en version av en film som vi har sett förut. Och det är det också. Lyckligtvis berättad med konstnärligt handlag, fantastiskt skådespeleri och en sådan närhetsrealism att mot-alla-odds-upplägget känns nytt igen.
Ruben (Riz Ahmed) och hans flickvän Lou (Olivia Cooke) har ett metalband tillsammans och turnerar runt i USA i en husbil som också är deras hem. Båda är känsliga konstnärstyper med en hel del bagage som de hjälper varandra att bära. Det är ett prekärt men romantiskt förhållande. Regissören Darius Marder visar respekt för deras minimalistiska tillvaro. Allt, inklusive hemmaträning och frukostförberedelser, skildras med en visuell omsorg.
Även om Marder står för regin finns många kännetecken från Derek Cianfrance ("Blue Valentine" och "A place beyond the pines") som har skrivit delar av filmens manus. Inte minst Rubens blonderade toppar som verkar vara ett signum för Cianfrances manliga huvudkaraktärer. Ofta finns också en atmosfär av att leva (och älska) snabbt och hårt.
När Ruben tappar hörseln rämnar parets värld. Mer för den livegne Ruben än för Lou, då den senare har rika föräldrar. Att operera öronen kostar mycket mer än vad Ruben har råd med. Desperat vänder han sig till en community för döva, där han måste bo utan Lou. Långsamt lär han sig teckenspråk, men inte att acceptera sitt nya liv utan hörsel, vilket är den stora utmaningen. För Ruben är hans förmåga att spela trummor förknippad med kärleken till Lou och utan den har han inget.
Riz Ahmed är alltid grym och som Ruben bär han hela filmen med extra imponerande förmåga. Välvilligheten och romantiken blandas med en explosivitet som ibland riktas åt fel håll, men han är en rollfigur svår att inte tycka om. Mot slutet sjunker till sist insikten in för Ruben, på ett sätt som vi visste att den skulle. Men bortsett från en flyktig känsla av underväldigande är "Sound of metal" en vacker påminnelse om att uppskatta sina välsignelser.
Låt oss hoppas att fler biografer snart öppnar eller att filmen snart finnas att strömma.