Att ge sig av är att dö lite grand, sägs det i en fransk dikt, och det är just den känslan av tomrum som infinner sig vid avskedets stund som Marie Silkeberg försöker framkalla i boken "Revolution house".
Diktsamlingen vibrerar, ja nästan svämmar över av den omöjliga kärlekens långsamma farväl. I fem sviter varvas sinnliga prosalyriska tablåer med luftigare, vackra diktfragment där ett kvinnligt diktjag i loop skiljs och återförenas med diktens manliga du: "Att börja en morgon / I det som inte har någon början eller slut / Glida in och ut ur sömnen / Känner värmen från hans fötter lår / [...] / Jag knäpper upp hans skjorta / Stryker honom över magen låret könet / Sinnenas tid / Eftermiddagens flöde". Varje gång de ses är den sista. Hon är vit, från Sverige och dessutom äldre. Han är svart, från Nigeria men boende i USA.
Älskarna träffas i hyrda rum och hus, alltid på nya platser; Harlem, Manhattan, Vermont, New Hampshire, Atlanta. Tiden är 2017–2019, då en värmebölja drar över världen och Donald Trump är USA:s president. Så nära nutid men redan oändligt avlägset, även i diktsamlingen. Det är ett olyckligt förälskat diktjag som desperat önskar uppgå i ett vi med sin älskare: "Om vi var en nation säger jag." Men han förblir fri, undflyende: "Vi har inkompatibla personligheter säger han. Vi är tvillingar. Vi är författare. Det går inte. Men vi kan fuck." Begäret och den intensiva åtrån kan därmed bara lindras genom massor av passionerat sex.
När de inte är tillsammans reser diktjaget rastlöst och till synes planlöst omkring i världen. Ena stunden Istanbul, andra Fogdö, i dag Sierra del Ferrer, i morgon Belleville. Dessa repetitiva tidshopp och geografiska förflyttningar blir till slut poetiska ornament och en indikation på att dikten färdas i ett utsträckt inre tillstånd. Marie Silkebergs välbekanta korta och explosiva diktrader blir här till en sprängskiss över åtrån. Sms-meddelanden från älskaren skjuter då och då in i texten och bidrar till nuets arkitektoniskt uppbyggda textväv: "Femtio år sedan människan landsteg på månen / I dag/ Vid en tid som kanske är precis nu / 21.35 / Jag ser mitt bröst när en insekt biter mig / Mitt vita bröst / New York is burning skriver han".
Bokens kärlekspar återfinns redan i Marie Silkebergs förra diktsamling "Atlantis" (2017) och det USA som nu är deras mötesplats för just tankarna till en sjunkande kontinent. Diktjaget följer i spåren av de svartas historia, James Baldwins författarskap, slaveriet – och hon finner ett land som fortfarande är djupt präglat av rasism. Hon undgår inte heller känslan av den brännande skulden till historien genom hudens vithet.
Ibland stelnar diktens kärlekspar i sina roller av kvinna/man och vit (whiteness)/svart (blackness). Intentionen är god och synnerligen relevant, men det sker dessvärre på bekostnad av att poesin då riskerar att bli något platt i all sin ivriga upplysningsvilja. Bland botaniska trädgårdar, museer och kaféer glittrar dock förbipasserande främlingars berättelser till, vilket hjälper till att levandegöra och lyfta budskapet.
Bäst blir boken när Silkeberg låter diktjaget vagabondera sitt geometriskt världsomspännande tomrum i ett öppet undersökande reflektionsarbete, sökande efter en fruktbar jordmån och ett du att slå rot i.