Vid föräldrablivandet frigörs krafter som övervinner både ideologier och livsdrömmar. Ytterst få kan värja sig mot eller förbereda sig på en sådan omvandling. Naturligtvis förblir föräldrarna i någon mån de människor som de var innan barnets födelse, och visst är de fortfarande på vissa sätt ett par inför varandra. Men så mycket löses upp i mötet med de känslor som ett barn för med sig – i föräldraskapet ingår att låta det bli så.
Danska Olga Ravns långa monolog "Mitt arbete" är en naken och uppriktig gestaltning av en moders tillblivelse, i just den fas då livets centrala punkter – kärleken, författarskapet – sätts på undantag i det förbluffande i att en ny människa träder in i livet. Som hon träffande uttrycker det: "Att vara gravid är att vara underordnad ett kommande och obegripligt öde." (Vilket i faderns fall också är sant, men det ödet är förstås, oavsett om vi önskar det eller ej, annorlunda.)
Omedelbart förklarar Olga Ravn att den Anna som romanen kretsar kring är en ställföreträdare för henne själv. För att fånga berättelsen inom fiktionens ramar låter hon berättelsen om det första barnets födelse dyka upp som en upphittad dagbok från denna främling. Det är elegant: i stället för att placera sina egna upplevelser i en på ytan föreställd värld bjuder Ravn in läsaren i skådespelet – låter oss själva föreställa oss att den berättelse som är hennes egen egentligen är skriven av någon annan.
Och kanske rör det sig i egentlig mening om en annan person, för när allt kommer omkring är vi väl delvis främlingar inför dem som vi en gång var? Till skillnad från författaren, som när boken skrivs framstår som en relativt stabil tvåbarnsmor, går Anna efter graviditeten in i ett stadium som liknar förlossningsdepression. Författaren blir liksom läsaren en betraktare av Annas upplevelser, hennes ångest inför födseln, hennes inbillade oförmåga att förvandlas till en mor, kampen för att inte fullständigt falla sönder inför de inre krav som ställs på modersgestalten.
Vad som följer är en vandring genom de vindlande gångar som jag föreställer mig att många mödrar har följt, om än oftast med mindre vånda. "Arbetet" syftar här – också det en vacker detalj – å ena sidan på den traditionella roll som kvinnan har haft i familjen (och som historiskt sett aldrig kommit med i makroekonomiska kalkyler), å andra på det faktiska arbete som författaren utövar i sitt skrivande. Den krampaktiga, på gränsen till självförgörande, kärlek som riktas mot barnet riktas även mot den skrivna texten. Boken både förgör och helar.
Dagboken är en av romanens former, dikten en annan. Vid sidan om dem nyttjar Olga Ravn den dramatiska dialogen, protokollet, journalen, uppräkningen. Allt med samma skärpa. Det finns mycket att citera, ytterst lite som är överflödigt eller onåbart. Jag tror – notera: jag vet det inte – sällan att en bok på ett så ingående vis har lyckats avbilda föräldraskapets särskilda känslostorm. Det här oerhörda, för nästan alla giltiga.
Visst irriterar man sig på Anna och partnern Aksel, på deras oförmåga att se de mest uppenbara mönster hos varandra – man bedrövas över hennes neuroser och hans orubbliga pragmatism. Men irritationen är sådan att man inser sig fångad i en skickligt spunnen väv. Tusentals frågor uppstår i Ravns makalösa arbete. Hon berättar en uråldrig historia, lika gammal som människan själv. Men hon gör det samtidigt för första gången.