Roman

Per Odensten

Glossarium

Norstedts

Bara den som har förlorat språket kan höra hur människor egentligen låter, tänker jag när jag läser Per Odenstens senaste roman "Glossarium". Huvudpersonen får en hjärnskada som gör att hon tappar sitt språk. Boken beskriver hennes envisa arbete med att lära sig ord, namn och bokstäver på nytt. Hela sitt liv har hon varit lärarinna; det hjälper henne inte nu. 

Så småningom får läsaren veta att hon heter Ina, liksom hon själv inser att flickan som besöker henne på sjukhuset är hennes dotter. Odensten aktiverar sitt lukt- och sitt känselsinne. Ett ljud som borde påminna Ina om något känns "som om fina stänk av kokande vatten träffat huden på avlägsna delar av kroppen". Vad ljudet betyder minns hon inte längre.

Det sägs inget om vilket år det är eller vilken stad Ina bor i, men det märks att handlingen utspelar sig i ett försvunnet Sverige, i en tid när landet var lika händelselöst som dagrummet på ett sjukhem. Inas sjukhusliv iakttas med hederlig, försiktig svensk hantverksprosa. Per Odensten skildrar skadan både utifrån och inifrån; i båda fallen lika återhållsamt, som om han aktade sig att gå mer än ett par steg i någon riktning. Långt efter att läsaren förstått hur Ina har det kommer överflödiga förklaringar som "i detta dämpade tillstånd förmår hjärnan endast med svårighet skilja väsentligt från oväsentligt".

Men det som först framstod som en begränsning förvandlas under läsningen till ett gestaltande grepp – jag påminns återigen om att gestaltning kan se ut på många olika sätt. Romanens stelhet och försiktighet blir en gestaltning av det frusna och omöjliga i Inas situation. Så mycket är oåtkomligt för henne.

Sorgen stiger långsamt upp ur boken, obeveklig som fukten i ett gammalt stenhus. Inte sorgen över afasin, som Ina gradvis lär sig övervinna, utan en sorg över hennes liv som helhet. Den verkliga historien om Ina är den större kontaktlöshet som finns i hennes tillvaro, före hjärnskadan, och som hon återvänder till när hon på nytt lär sig tala. Hon saknade föräldrar och växte upp hos sin mormor; efter studierna gick hon direkt in i ett glädjelöst äktenskap. Det är som om hela hennes liv hade varit ett tyst och plikttroget arbete. När hon har flyttat tillbaka till sin lägenhet känns det "som om det nu fanns en svalt saklig medkänsla" hos tingen. Det är det bästa man kan hoppas på med ett liv som Inas.