Tag och skriv! Uppmaningen kommer från författaren och journalisten Åsa Linderborg i antologin med samma namn, där 14 svenska författare delar med sig av råd, vånda, varningar och uppmuntran till skrivandet.
Titeln är som en anspelning på nattvardens ord: Tag och ät. Ett inkarnationens mysterium där ordet blir kött. Varje författares lidande och utmaning; att göra orden levande, gestalter och miljöer verkliga och berättelsen trovärdig.
Alla författare i antologin pendlar i sina texter mellan det praktiska och det ofattbara i skrivandet. Andrea Lundgren liknar sig själv vid en grävling som kryper ned i sitt gryt för att få till orden. Klas Östergren talar om att förhålla sig till en livskänsla, något som ligger utanför författarens egen kontroll. Författaren är också läsare av sin egen text. Kristoffer Leandoer å sin sida råder författaren att glömma, ljuga och vara en smula galen.
Antologin är uppdelad i tre underrubriker; hantverket, genrer och författarlivet, vilket nästan känns överflödigt eftersom bokens författare rör sig fritt mellan skapandets olika teman och förutsättningar. En del texter är mer fokuserade på särskilda ämnen. Annika Norlin lyfter fram en utmaning kring låtskrivande som jag förut aldrig har reflekterat över: En bok läser man en eller två gånger. En låttext ska hålla för hundratals omtag.
Stina Stoor beskriver i en gripande text hur oerhört plågsamt och svårt det kan vara att skriva den andra boken, efter en makalös debut. Då man har blivit fråntagen det privata och plötsligt ska prestera i offentligheten. Sven Olof Karlsson utgår från landsbygdens perspektiv, men dras med det tröttande begreppet "medelklass" som en förvirrande motbild.
Åsa Linderborg granskar och försvarar sin egen och andras autofiktion, det vanskliga i att berätta om inte bara sitt eget utan även sina närståendes liv. En genre som i dag blir alltmer ifrågasatt. Majgull Axelsson berättar humoristiskt om hur den egna texten börjar gäcka henne och leka tafatt på ett okontrollerbart sätt. Som att irra runt i en stad med en diffus karta i handen, hamna i återvändsgränder för att till slut hitta en piazza utan att själv riktigt veta hur man kom dit.
Gemensamt för samtliga författare är denna rörelse från praktiska råd till vördnadsfullt betraktande av något som de själva inte riktigt kan förklara men ändå bekänner sig till. Skrivandet framstår som något oförklarlig. Kanske kan man tala om skrivandets helighet?
Varför överhuvudtaget skriva? Vad finns där att vinna utöver sin egen berömmelse? Klas Östergren ger skrivandet ett syfte och en mening som sträcker sig längre än utmärkelser, författarsamtal och sålda upplagor. Litteraturens existens, menar han, handlar om "att skänka tröst, ge upprättelse och i någon mån lindra människolivets grymma predikament".
Bokens författare problematiserar samtidigt som de uppmanar läsaren att bli en del av deras kollektiv. Det finns ett skenbart lättsinne i att skriva, en idé om en text som liksom hittar fram av sig själv, men samtidigt krävs ett oerhört komplext sammanhang för att detta ska kunna ske.
För många av oss är det nog bäst att stanna kvar i texten som läsare. Lika säkert kan denna bok locka en och annan att bli dess skapare. "Tag och skriv!" är som en vägvisare i en folksaga. Läsaren varnas för det som väntar samtidigt som hon bjuds in till ett stort äventyr.