Litteratur
Thomas Larsson
Fyrbåken
Nirstedt/litteratur
Tobbe är änkling efter sin "nästan hustru" Kattis. Kattis blev sjuk, oklart av vad. Hon var dotter till Anita – som en gång hette Rigmor Mortis och var den tuffaste raggarbruden i stan – och råskinnet Anton. Wilhelm och Lena tog hand om Kattis när hennes syster dött, oklart hur. Wilhelm har haft en hemlig relation med Anita. Anita är också död, oklart hur.
Ja, lite rörigt är det, och länge har jag svårt att orientera mig i romanens persongalleri och de många trådarna av händelser i olika tidsskikt med gestalter vars öden griper in i varandra. Också själva språket gäckar mig först: en i långa stycken uppbruten, växelvis prosa som knappast liknar något annat som jag har läst. Faktiskt dröjer det ända till mitten av romanen innan jag riktigt får grepp om den. Men sedan. Sedan är jag fast.
Med en ytterst summarisk sammanfattning rör sig berättelsen kring två grannfamiljer på Reglarö i Stockholms skärgård. Läsaren möter dels den sadistiske suputen Antons familj, dels den genomhygglige, moderne och jämställde Wilhelms. Deras historier kommer att löpa samman på flera plan, tydligaste genom Anita och dottern Kattis, som båda lever under Antons knytnävar. Båda måste till sist hitta ett sätt att fly. De gör det på var sitt sätt.
I skildringen av detta "familjeliv" skapar Thomas Larsson nakna, osentimentala och samtidigt helt hjärtskärande gestaltningar av utsatthet. Intressant är att sadisten Antons bakgrund inte alls är tragisk. Anton hade ingen olycklig barndom. Han är bara ond. Och ondska fascinerar. Ända in i mörkrets kärna tar författaren med sin läsare.
Förutom att vara en skickligt uppbyggd relationsroman är "Fyrbåken" också en av de starkaste skildringarna av depression som jag har läst på länge. Den bjuder motstånd och den kräver en hel del av sin läsare. Den utgör ingen lättsam läsning vare sig till form eller innehåll. Men den som tar sig förbi den lite för långa startsträckan blir rikt belönad.
Thomas Larssons prosalyrik är full av närvaro och insikt, av lysande skildrade miljöer och verkligt drabbande, trovärdiga gestalter. Och språket – som jag först fann förvirrande – växer till ett slags rytmisk växelsång som suger läsaren till sig. "Fyrbåken" är en läsupplevelse och en imponerande litterär återkomst.