När jag bläddrar i Ocean Vuongs roman, efter att ha läst den, sittande under ett blommande äppelträd, vill jag gråta. Inte för att det är en stundtals hemsk berättelse, utan på grund av den nästintill outhärdliga skönhet som han har skapat.

Poesin är beviset på att varje människa är större än sin situation. Det var poeten Bruno K. Öijer som en gång sa det, eller något liknande. Och kanske har det aldrig manifesterats tydligare än i Vuongs debutroman. Vad kan jag säga? Jag står mållös inför skönheten i boken. Ska jag nu ändå försöka säga något, då vill jag först rikta en eloge till översättaren Andreas Lundberg, som även har översatt Vuongs debutdiktsamling "Natthimmel med kulhål" (2017). Lundberg har kastat böckerna från engelskan in i en vibrerande – ja, rent av levande svensk språkdräkt.

Romanen handlar om Little Dog – ett smeknamn jaget fått för att hålla onda andar borta. Den handlar om barndomen och den första brutala kärleken på en tobaksfarm utanför den amerikanska staden Hartford. Det är en berättelse om moderns arbete på nagelsalongen, där man i de giftiga ångorna upprepar ordet "förlåt" till dess att det inte betyder förlåt längre.

"En stund är vi vackra på jorden" får mig att tänka på regissören Xavier Dolans filmer, inte minst på "Mommy" och "Tom at the farm". Det är något med tematiken – våldet och det våldsamt vackra. Och det där med att älska någon – trots det. Att man till slut inte kan skilja våldet och kärleken åt. Ocean Vuong skriver: "Det kändes bra att benämna det som redan hänt mig i hela mitt liv. Jag knullades, äntligen, av fri vilja. I Trevors grepp kunde jag säga hur jag ville tas sönder."

"En stund är vi vackra på jorden" handlar om en vietnamesisk familj i USA. Om att vara amerikan till dess att man öppnar ögonen. Om att aldrig säga hej då eller god natt, eftersom man har tagit för många avsked. Boken är formulerad som ett brev från Little Dog till modern, som inte kan läsa. Den handlar om Vietnamkriget. Om att USA, som sa sig vilja bomba vietnameserna "tillbaka till stenåldern", till slut fällde mer än tiotusen ton bomber över ett land inte större än Kalifornien.

Mormoderns berättelser vecklar ut sig på lägenhetsväggarna medan Little Dog noppar vita hårstrån från hennes huvud. Mormor Lan, som under Vietnamkriget låg med fienden och födde ett för ljust barn. Han förlorar sig i hennes berättelser till dess att han glömmer noppa och hon får säga åt honom att inte somna. Ocean Vuong skriver: "Men jag sov inte. Jag stod bredvid henne där hennes lila klänning gungande i den rökiga baren, där glasen klirrade i doften av motorolja och cigarrer, av vodka och krutrök från soldaternas uniformer."

Likt Little Dog förlorar sig i mormoderns berättelser, på samma sätt förlorar sig läsaren lätt i Ocean Vuongs roman. Smaka bara på den här meningen: "Flickans öga är fullt av helikoptern i himlen, hennes ansikte en tappad persika. Hennes blå sjal äntligen synlig med trycksvärta, så här."  Romanen handlar om att ta tillbaka sin egen historia – och formulera den: "Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet. Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den."

Läs den här boken. Den kommer aldrig att lämna dig. På gott och på ont. På riktigt.