Hur skriver man bäst en biografisk roman? Christina Hesselholdt brottas lekfullt med frågan i nya romanen "Vivian".
Historien är numera ganska känd. Vivian Maier (1926–2009) levde ett anonymt liv som barnflicka hos välbärgade familjer på USA:s östkust. "En livs levande Mary Poppins", har det påståtts. Fritiden ägnade hon åt att fotografera folk på gatan och inte minst sig själv. Strax innan hon dog (efter att ha halkat på en isfläck) fick världen för första gången se hennes bilder.
Vivian Maier hyllas i dag som en av förra seklets stora konstnärer. Fotografierna ställs ut över hela världen och för några år sedan kom en uppmärksammad dokumentärfilm. Den som inte sett hennes bilder får rådet att genast söka upp dem.
I Christina Hesselholdts ögon är Vivian Maier ett mysterium och frågorna är därför många. Varför visade aldrig Vivian sina fotografier? Varför tog hon så många (ungefär hundratusen) och så likartade? Varför låg det oinlösta checkar i Vivians byrålådor vid hennes död, när hon på ålderns höst nästan blev vräkt för att hon inte haft råd att betala hyran?
Hesselholdt släpper ned Vivians ofullständiga och därför högst potenta biografi i en gryta med sjudande fiktion. Hon kryddar med sin absurda humor och drar upp värmen till max. Hon låter Vivian och halvfiktiva personer i Vivians närhet berätta och kommentera historien. Sakta men säkert framträder en värld liksom sedd genom Vivians kameralins. Till sin hjälp har Hesselholdt också en berättare som då och då "gläntar på locket" för att se efter om "gestalterna har börjat koka".
Som körverk har "Vivian" dock vissa brister. Romanens många röster avbryter varandra och tycks ibland mer intresserade av sig själva än av bokens huvudperson. Visst uppstår det en komisk effekt, men det blir också hackigt och ofokuserat. Lyckligtvis tystnar romanens kakofoni allteftersom. Till sist återstår bara berättarens och Vivians röster. I en halvt fientlig dialog ställs frågorna om det biografiska romanskrivandet på sin spets. Vivian är missnöjd med vad berättaren har valt att berätta och inte berätta. Berättaren å sin sida är missnöjd med att Vivian har förblivit ett mysterium.
När Christina Hesselholdt 2017 introducerades för svenska läsare med den vilda romansviten "Sällskapet" tävlade en upprymd svensk kritikerkår om att sätta fingret på författarens storhet. Bäst lyckades nog Therese Bohman i Expressen: "Ni vet när man träffar en person som inte liknar någon annan man känt, och som därför gör en fascinerad, på gränsen till förälskad? Så känns det att läsa danska Christina Hesselholdt." Så kändes det onekligen att läsa "Sällskapet". Att läsa "Vivian" däremot känns som att slutligen träffa en person som en god vän länge har talat sig varm för. Men bara för att inse att allt som vännen sagt är en smula överdrivet. När vännen sedan frågar vad man tyckte är det enda ärliga svaret: Jo, hon är rolig, smart och lite udda, och jag kan absolut se vad du ser hon henne, men så fantastiskt är hon väl ändå inte?
Inget ont om Hesselholdt, eller om Ninni Holmqvists smidiga översättning, men efter "Sällskapet" förväntar man sig som läsare ett riktigt skrovmål när man plockar upp något av henne. "Vivian" är en välsmakande men ack så tunn soppa som inte mättar. Jag gräver med skeden i buljongen, men historien om Vivian Maier har kokat bort.