Drama

Titel: Summer of 85

Visas: på bio

I rollerna: Félix Lefebvre, Benjamin Voisin, Valeria Bruni-Tedeschi, 
Regi: François Ozon
Speltid: 100 minuter
Betyg: 4

"Summer of 85" sällar sig inte till alla de skildringar där samkönade relationer präglas av det omgivande samhällets utfrysning. François Ozons coviduppskjutna sommarfilm sveper istället in som en frisk havsbris i den unkna fördomsbunkern; det är inte homokärlekens förbjudna frukt som utgör boven i dramat utan gammal hederlig tonårssmärta med allt vad det innebär. Den franska kusten där Alexis (Félix Lefebvre) inleder en sex veckors lång flirt med David (Césarnominerad Benjamin Voisin) är visserligen inte skonad från hat och invektiv, tvärtom, men dessa skymmer aldrig sikten för det filmprojekt som Ozon drömt om sedan han som tonåring läste Aidan Chambers bok ”Dansa på min grav” från 1982. 

Vi möter Alexis mitt i en brottsutredning. I filmens första scen leds han till rättssalen av en gendarm, varvid sextonåringens sammanbitna och skärrade berättarröst tar över talan. Ozon leker sig fram i historien, länkar samman mörkret med det bländande ljusa; huvudpersonens morbida nyfikenhet och hans sorg och saknad flyter ut i det azurblå havet och blandas med semestertillvaron i den drömmiga franska kuststaden. Året är 1985 men Ozon undviker "Call me by your name"-nostalgiporr. Tidsmarkörerna smyger sig inpå skinnet helt sublimt – och exploderar i en färgkaskad när Movie Musics "Stars de la pub" övergår till Rod Stewarts "Sailing" i en av sommarens bästa filmscener. "Summer of 85" lyckas med konststycket att skildra 80-talet utan att förirra sig åt det sockersöta axelvaddshållet och är en elegant hommage till klassikerna "La Boum" (1980), "Outsiders" (1983) och "Stand by me" (1986) som den produktiva franska regissören hämtat inspiration ifrån. Med det sagt svajar det ibland skådespelarmässigt, Félix Lefebvres nakna tonårsaxlar orkar inte riktigt bära filmen och dialogerna saknar stundtals glöden från de laddade ordlösa kärleksmötena.

Med "Summer of 85" återvänder François Ozon till det han är bäst på – autentiska karaktärer och skicklig berättarteknik, i gränslandet mellan humor och allvar. Det är inte varje år vi får ett så värdigt och soldränkt cineastiskt Pridefirande, så passa på och njut av denna vackra tidsresa till tonårshjärtats skamvrår, på temat "navigare necesse est, vivere non est necesse" ("Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt").