En man går in på en restaurang och beställer albatross. Han tar en tugga av fågeln och begår sedan självmord. Varför? Historien om mannen som äter albatross har inget att göra med Lize Spits hyllade debutbok, men romanen är uppbyggd kring just den sortens kluriga gåta, där man med hjälp av ja- och nej-frågor ska lista ut svaret. Eva är omkring 30 år och på väg till sin lilla flamländska hemstad, i bilens baklucka har hon med sig ett enormt isblock. Varför? Snart står hon på isblocket med en snara kring halsen i en ladugård. Varför?
Gåtan ger boken deckarens typiska särprägel, dessutom hoppar berättelsen likt de flesta samtida deckare mellan nu och då, närmare bestämt mellan nutid och sommaren 2002, då den knappt tonåriga Eva, vars enda vänner är två snuskiga och odrägliga pojkar som bara tänker på nakna tjejer, dras in i en lek som går för långt och där hennes sympatier och plats i världen testas. Eva å sin sida är helt avsexualiserad i pojkarnas ögon, på grund av att hon anses vara ful, på grund av sina barnsliga kläder, på grund av sin ensamhet.
"Det smälter" är en barndomsskildring som tassar kring sexuella övergrepp, psykisk ohälsa och alkoholiserade föräldrar, men det fiffiga är att tragedierna länge bara skymtar i periferin. Inte så att de är förträngda eller tigs ihjäl, men de är endast en del av den stora och eviga berättelsen som är barndomen. Den viktiga och akuta berättelsen finns där – barndomens avgörande händelse, den som inte går att skaka av sig – men liksom i Harper Lees "Dödssynden" (1960) – förra århundradets kanske bästa barndomsskildring – finns här också plats för annat från barndomen, små historier om ditt och datt fulla av ledtrådar som i sakta mak för läsaren närmare den mörka gåtans ännu mörkare svar. En kort men viktig vänskap, ett särskilt godis som man älskade, en vattensköldpadda som frös ihjäl och så vidare.
Situationer i stil med den som den vuxna Eva befinner sig i återkommer. Så är fallet med leken, så är fallet med Evas lillasysters tvångshandlingar. Situationer som man vet förr eller senare kommer att sluta med en tragedi. Man ser isblocket smälta, känner det krympa och bli halt, man känner snaran dras åt. Men man gör ingenting åt det, inte förrän det är alldeles försent.
Varför begår mannen som äter albatross självmord? Svaret är lika långsökt som självklart, vilket är fallet med alla dylika gåtor. Så länge gåtan består är den fängslande, just eftersom man vill veta svaret. Men när den väl är löst börjar man tvivla, ifrågasätta svaret och fråga sig huruvida gåtan verkligen var så himla bra och spännande. Så är även fallet med gåtan och svaret i "Det smälter".
Romanen liknar som sagt en deckare, och likt de flesta nutida deckare hemfaller den åt att i detalj gestalta ett vedervärdigt brott. Det är på alla sätt vidrig läsning, ändå kan jag i skrivande stund inte dra mig till minnes en enda detalj. "Show, don't tell" är ett skrivtips som har upphöjts till lag hos yngre europeiska författare, men ibland ska man göra tvärtom för att få störst effekt. William Faulkners roman "Det allra heligaste" (1931) innehåller ett av den amerikanska litteraturens kanske mest berömda sexuella övergrepp. Man ryser när man får veta vad som har hänt, men det nämns bara som ett faktum, det gestaltas inte i alls. Ändå är det en scen omöjlig att glömma.