Poesi

Lennart Sjögren

Det röda äpplet

Albert Bonniers förlag

 

Äldreomsorgen är en scen där oväntat få dikter utspelar sig. Varför? Ingenstans är laddningen mellan liv och död större än här. En plats dit man kommer för att försvinna, oavsett de omskrivningar som hela tiden myntas för att påstå att det rör sig om någonting annat.

I Lennart Sjögrens nya långdikt "Det röda äpplet" blir den slutgiltiga vården en station för den klarhet som blossar upp just innan mörkret. Sjögren debuterade 1958 och har hunnit fylla 91 år. Det går att läsa hans korta, ytterst förtätade rader som ett farväl. Men det vitala, klara tonfallet påminner mer om ett välkomnande: se hur mycket liv som finns innanför dessa väggar.

I starkt beskurna bilder målar Sjögren upp distansen mellan ungdomen och nuet. Människorna har varit kassörer, slaktare, lärare: här har deras yrken klätts av dem. Ibland är han ruggigt exakt, som i bilden av någon som slumrar med "det sovande leendet bortom leendet". Och hur väl förstår man inte, även om man inte har varit där, de nätter som "stegvis hasar sig fram / sömnmedlen som förkortar stegen"?

En djup sorg kan anas i vissa vändningar, och nog finns här vanvett och tystnad, men dikten är långtifrån en klagosång. Det som glänser är allt det som återstår, allt som ännu kan förnimmas: "Inatt var jag i barndomslandet / men det var ändå inte där / det är för långt borta / där jag var har jag aldrig varit förut / men träden var där / det var samma träd och vägar / brunnen var där".