Finstämt om vänskap mellan tjuvmjölkande drömmare

Lysande observationsförmåga i regissören Kelly Reichardts varma vänskapswestern "First cow".

Tjuvmjölkarna King-Lu (Orion Lee) och Cookie (John Magaro) drömmer om sötebrödsdagar i Kelly Reichardts antiwestern "First cow".

Tjuvmjölkarna King-Lu (Orion Lee) och Cookie (John Magaro) drömmer om sötebrödsdagar i Kelly Reichardts antiwestern "First cow".

Foto: Allyson Riggs/A24 Films

Recension2021-05-07 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: First cow

Premiär: 7 maj på bio

I rollerna: John Magaro, Orion Lee, Toby Jones

Regi: Kelly Reichardt

Speltid: 122 min

Betyg: 4

Det börjar vid en flod någonstans i Oregon, där enorma lastpråmar sakta glider förbi på sin väg ut mot Stilla havet. En hund krafsar runt i jorden och stöter på något som snart visar sig vara de perfekt bevarade skeletten av två människor. Ett enkelt klipp och vi förflyttas plötsligt till första halvan av 1800-talet, där den kringresande kocken Cookie (John Magaro) är ute och plockar kantareller i en höstfärgad skog. Rika, mättade bilder fångar lyriskt in naturens skönhet. "First cow" inleds med tonfallet av en förundrad viskning.

Redan med "Meek's cutoff" (2010) gjorde regissören Kelly Reichardt sin första utflykt i historisk tid, då hennes lågmälda sensibilitet kom till användning i en western med feministiska förtecken. "First cow" återvänder till epoken i vad som närmast kan beskrivas som en antiwestern – där skogen har ersatt prärien och entreprenöriella landvinningar snarare än våldsamma erövringar står i fokus.

Bland burdusa pälsjägare sticker Cookie ut med sin veka maskulinitet. Han får ett sammanhang först i mötet med den kinesiske själsfränden King-Lu (Orion Lee). Regionens första ko har precis anlänt och i den nattligt tjuvade mjölken speglas de två kompanjonernas drömmar om sötebrödsdagar och silvermynt. Den uppfriskande lågmälda skildringen av manlig vänskap står i centrum och blir så mycket mer överraskande i sin kontext, där den ömsesidiga omsorgen mellan de två framstår som både ovanlig och rörande.

Kelly Reichardt är utan en tvekan en av vår tids främsta amerikanska regissörer, men hennes kvaliteter är kanhända alltför subtila för dagens filmklimat. Hennes filmografi existerar bortom såväl den kommersiella underhållningens förutsägbarhet som konstfilmens abstraktioner. I föreningen mellan formmässig stramhet och rika karaktärsteckningar mutar hon i stället in ett starkt personligt territorium. Endast sporadiskt visad i Sverige utgör denna biopremiär alltså en stark ljuspunkt efter ett magert bioår.

Med en förfinad kontroll över mediets uttryck briljerar "First cow" genom stillsamma observationer och en stark känsla för det sköra i tillvaron. Med sin fascinerande och okonventionella vision av ett svunnet Amerika som känns mer uråldrigt än ungt, erbjuder filmen en hel värld av intryck att försvinna in i.