Roman
Tone Schunnesson
Dagarna, dagarna, dagarna
Norstedts
"Dagarna, dagarna, dagarna" handlar om Bibbs som är en influencer på dekis. Hon presenteras redan på första sidan som rejält osympatisk. Baby är Bibbs kille och när han gör slut är det fel – det var ju hon och inte han som skulle lämna.
Än mer akut är Bibbs bostadssituation. Hon bara måste ha deras hyreslägenhet i centrala Stockholm. Bibbs säger att hon ska köpa ut Baby från kontraktet, men har inte täckning för det. I jakten på pengar trasslar hon in sig ordentligt. Till en gemensam vän säger hon att Baby har förgripit sig på henne – allt för att hon ska få låna pengar.
Bibbs vet att det är fel men rättfärdigar lögnen för sig själv: "(...) Baby hade säkert våldtagit någon, någon gång." Snart vet fler om vad Bibbs påstår har hänt och hon postar det också på sociala medier.
Hon bjuds nu in till finrummen för att tala om sina erfarenheter. Finrummet är i det här fallet en poddinspelning i en pastellfärgad våning där det bjuds på torsk. Bibbs som brukade vara ihop med poddarens man tänker: "Sten hade nästan varit min man, och den här våningen hade nästan varit min." Det är sorgligt. Stockholm framstår i romanen som en stad där alla säljer sig för något. Det är ett oväntat tema. Kanske det mest förbjudna.
Är det måhända hederligare att vinna pengar? Bibbs gillar spel och dobbel och i närheten av lägenheten som det handlar om ligger hennes tur-kiosk. Det är där hon ska ta hem storvinsten.
"Dagarna, dagarna, dagarna" är en roman som uppehåller sig vid ytan av tingen. Det är något med hur känslan av kroppen skrivs fram som får mig att tänka på Therese Bohmans romaner. Det finns också ett stråk av fransmannen Michel Houellebecq som för dem samman. Jag tänker då främst på inslaget av pornografi i romanerna. Om det lite busigt dök upp i Bohmans "Aftonland" (2016) så är det här ständigt närvarande. Porren är en tillflykt som jaget tar till.
Också konsumtionen har liksom hos Houellebecq en framträdande roll: "Vid Tom Ford-disken undrade jag om Baby skulle bli arg, eller skulle han förstå att jag gjorde vad jag kunde utifrån mina förutsättningar?" Många kvinnor i romaner och diktsamlingar från de senaste åren rör sig i gallerior och har så kanske gjort sedan Émile Zola skrev "Damernas paradis" (1883). Men Bibbs känns som en unik romanfigur. Det är välskrivet och vemodigt. Romanen är en riktig åktur – ta den!
