Jag vet inte riktigt varför, men när jag läser Ellen Mattsons nya roman kommer ständigt en av Tove Janssons mindre kända gestalter framför mig; Onkelskruttet. I Janssons bok "Sent i november" dras Onkelskruttet till en Mumindal tom på troll, osäker på om han har varit där tidigare. Han är inte särskilt angelägen om att träffa Muminfamiljen, utan mer intresserad av att uppsöka själva platsen, som om några viktiga svar skulle finnas där. Trött på människorna i sin omgivning, gammal, misstänksam och samtidigt lite glömsk söker han tillrättalägga en verklighet som inte längre känns tillfredsställande.
Ellen Mattsons roman utspelar sig liksom Janssons under årets mörka månader – och det rör sig om samma oklara sökande. David Svarthed är avstängd från sin tjänst som universitetslärare i litteratur utifrån den rådande principen att först kränkt vinner, vilket i detta fall är den missnöjda studenten. Hänvisad till ett liv i ensamhet med en katt och ett oavslutat skrivprojekt om "Iliaden" har David dragit sig undan. Han har ett tilltagande ointresse för sitt akademiska arbete och för människorna i sin omgivning.
En olycka på den snöiga och isiga gatan där David halkar förändrar plötsligt livsvillkoren. Vad var det egentligen som hände? Och vart har den bok som han vagt minns att han bar med sig tagit vägen? Vilka svar skulle kunna finnas i just den boken? En lång kedja av händelser inträffar där David söker efter det förlorade utan att egentligen veta vad det riktigt är. Vad som stod i boken och hur dess röda färg kan hänga samman med barndomen. Han möter ett antal personer, några är välkända medan andra är nya bekantskaper. Somliga lockar honom in i det osäkra och oklara, andra söker hålla honom kvar i den värld som har varit. Berättelsen blir alltmer drömsk och förtätad med en tilltalande gåtfullhet.
Likt ostindiefararen Svalan som förliste på slutet av sin resa, glider svaren ständigt David ur händerna. Samtidigt blir frågorna bara fler och fler. Varför slutar författaren och poeten att skriva? I romanen finns också något olycksbådande kring allt litterärt skapande, vars resultat har förpassats till antikvariaten och bibliotekens bokmagasin. Kvar finns universitetens alltmer utslätade och absurda litteraturkurser.
Samtidigt som David söker återfinna livet och tillvaron är det något som gäckar och går förlorat. Frågorna i romanen är lika oklara som svaren. Vem är jag? Vem har jag varit? Vem får jag vara? David söker det närvarande – men någonting fattas. Det pussel som han lägger om sitt eget liv saknar viktiga bitar, samtidigt som ett lika välkänt som främmande motiv växer fram. Beslutsamt bemannar sig David för att gå till botten med allt och hamnar så till slut i en kamp som han inte kan vinna, likt patriarken Jakobs brottning med Gud, slagen i höften och utan någon riktig livsmening att hålla sig fast i.
"Den svarta månens år" är oerhört välskriven. Språket är tätt. Gestalterna få men komplexa. Meningarna mättade på innehåll. Mitt i det gåtfulla temat är det befriande och nästan njutningsfullt att läsa den här romanen, som ger plats för existensens frågor och människans metafysiska kamp. Det är inte så ofta jag får möjlighet att läsa sådant numera, konstaterar jag – och känner mig plötsligt som David Svarthed.