Piraterna lever på charmen

Men se, när vi lämnar biografen efter premiären på "The Pirates of the Caribbean 3 - vid världens ände" har de där två timmar och fyrtioåtta minuterna runnit undan obegripligt snabbt.
Mycket tack vare att fiskmonstren inte får breda ut sig alls lika mycket och de mycket opålitliga relationerna mellan alla pirathövdingar kommer i dagen med sylvassa repliker och stundtals briljant skådespeleri.

Storyn däremot är tveksamt bättre än tvåan.
Ett uråldrigt piratsällskap enar sig och ger sig av till dödsriket för att hämta tillbaka Jack Sparrow. Han har den nionde och felande piastern för att piraterna ska kunna befria den fängslade härskarinnan över alla hav.

I samlad kollon ger de sig av, förståss har var och en sitt eget syfte med att få tillbaka den ökände Sparrow. Det visar sig snabbt att ingen kan lita på någon. Sen svänger lojaliteterna lika snabbt som dialogen och som replikerna haglar.

Här finns en son som bara ser att rädda sin far ur den eviga fångenskapen på spökskeppet, här finns en kolonialarmada som givetvis inte är det minst mer pålitlig än en enda av piraterna och här finns det unga paret med en så brinnande kärlek att till och med alla egoistiska syften läggs åt sidan.

Det är ett klassiskt äventyrsrecept och nog kan man tänka sig att slutstriden bland master och segel mellan Sparrow och monsterskeppets kapten Davy Jones lika gärna skulle kunna vara från Erroll Flynn-epoken, bortsett från tekniken då.

Men trots piraternas charmfulla svek mot allt och alla och den okuvliga kärlekens betydelse och åtskilliga roliga detaljer räcker det inte för att hålla upp storyn tillräckligt.

Däremot är skådespeleriet med något undantag lysande. Johnny Depp gör sällan någon besviken, och definitivt inte här. Paradnummer. Igen.

Kiera Knightley är också mycket bra när Elisabeth Swann stiger i piratgraderna. Bill Nighy balanserar snyggt som den otäcke och samtidigt sorgsne kapten Jones. Det finns trots allt en människa bakom monstret.

Sen går det förstås inte att låta bli att nämna gästartisten, Stonesgitarristen Keith Richards. Han dyker upp i en biroll som Sparrows far. Ingen lysande skådisinsats kanske. Men å andra sidan räcker det att han är sig själv. Frågan är om han ens är sminkad egentligen. Som rockŽn roll-världens främste pirat sen urminnes tider räcker han långt bland de andra rövarna på vita duken. Jodå - han lirar gitarr också. Det är kult att han är med, och glimten i ögat blir tydligare, tycker jag.

Men totalt gillar nog den yngre generationen filmen mer än vad jag gör. Charlie, 11, som gör mig sällskap på premiären och bidrar med omdömen håller till och med "Vid världens ände" som den bästa av de tre piratfilmerna.

Och att nära tre timmar ändå försvinner så snabbt är det sjysst och rolig underhållning och därför ställer jag också upp bakom fyran i betyget.

Samtidigt kan jag bara hoppas att piraterna nu verkligen är vid vägs ände.