Här finns ungkarlen som just blivit vald till premiärminister och direkt blir förälskad i en av sina nya medarbetare, här finns författaren som upptäcker att han bedras, här finns ett triangeldrama runt ett nygift par, här finns kollegor som med helt olika förutsättningar försöker övervinna blygheten och närma sig varandra...Som alltid med brittisk film, är också "Love actually" mycket välgjord. Skådespelet finns inget att klaga på, fattas bara annat med den rollistan. Ändå känns filmen föga upplyftande. Visst är det bra, men borde det inte ha varit bättre?
Trots tio olika historier innehåller filmen knappast några överraskningar, slutet väl långt och glättigt, och det mesta känns överlag välbekant. Mellan varven känns det som tio nya scener ur "Fyra bröllop..." eller kanske ännu mer ur "Bridget Jones...." Skillnaden mellan Hugh Grants premiärminister och karaktären som Bridgets playboy till chef är minimal. Sak samma mellan Colin Firths helylle kille i samma film och den bedragne författaren han gör här... Samtidigt gör Bill Nighy en suverän parodi på en avdankad rockstjärna som vill tillbaka till rampljuset. Så visst finns här en del bra också. Dialogerna är oftast roliga och de olika historierna vävs samman på ett snyggt sätt. Så visst, bra och sevärt, men det är långt till en klassiker.