Drama

Titel: Giliap

Strömmas på: Triart Play, Cineasterna med flera

I rollerna: Thommy Berggren, Mona Seilitz, Willie Andreasson

Regi: Roy Andersson

Speltid: 136 min

Brunmurriga barer. Långa skymningar och öde stadsgator. Ett badhotell vid kusten under sommarens sista suck. I "Giliap" (1975) förenas influenser från Edward Hopper och Marcel Carné, med ett resultat så dränkt i melankoli att det kräver sin romantiker. Roy Anderssons andra långfilm ansågs vid premiären vara livlös och krystad i jämförelse med succédebuten "En kärlekshistoria" (1970). I dag framstår den snarast som en unik vision inom svensk film, i sin stiliserade arbetarklassromantik förebådande såväl Aki Kaurismäki som Anderssons sena filmer.

Hotell Busarewski utgör en värld i sig, där Thommy Berggrens vilsne sjöman tillfälligt landar. "På genomresa", som det ju heter. Personalen består av "undergångsmänniskor", bland dem den romantiska servitrisen Anna, och Greven – en bitter cyniker med drömmar om revansch. Tillsammans passar de upp på gäster som i likhet med inredningen har sett sina bästa dagar. Filmen är som gjuten i ett stycke med sin dämpade färgskala, scenografiska detaljrikedom och Björn Isfälts oändligt njutbara musik. Om Anderssons övriga filmer tar sig an det mytologiserade folkhemmet, utspelar sig "Giliap" närmast i en parallell verklighet. Där oceanångare ligger ankrade i hamnen, genevern ständigt flödar och bandet varje kväll spelar upp till en sorgsen vals.