På ytan hade man kunnat avfärda författaren Christina Wahldén som en som gör allt pk-rätt: förtryckt ursprungsbefolkning, check! Relation utanför heteronormen, check! Miljömedvetenhet, check! Blinkning till gammeldeckarna; alkoholiserad polis med relationsproblem, check! Svensk ung kvinna vid namn Greta, check!
Om hon nu inte gjort allt detta så infernaliskt bra, Christina Wahldén. Även om hon nu är bosatt i Uppsala så utspelas hennes kriminalromaner i Australien. Första utmärkta boken om det omaka men kompletterande polisparet Jess, ung kvinnlig aborigin, och Bluey, vit medelålders man, heter ”Nämn inte de döda”. Nu kommer lika bra uppföljaren ”Cyklonvarning”. Även nu utspelas det mest i den nordaustraliensiska staden Darwin där ett mord visar sig ha kopplingar till det allt mer flödande knarket. Förutom de vanliga svårigheterna med att lösa ett brott har man här även motsättningarna mellan de olika folkgrupperna att ta hänsyn till.
Christina Wahldén berättar skickligt och initierat om platsen, människorna och brotten. Hon har ett drivande språk som griper tag direkt och berättelserna lever högst påtagligt. Imponerande! Och vem vill inte ha en egen tam vallaby efter detta.
Efter att ha läst mängder av spänningslitteratur så är det alltid roligt när intrigen sticker ut lite grann. David Bergman är själv officer så att han förlägger sina historier till det militära området är förstås inte så konstigt. Hans huvudperson är dock kvinna, en synnerligen kompetent stridspilot, med det lite krystade namnet Victoria Maxander. ”Kodnamn Aurora” utspelas på Spetsbergen där en svensk helikopterstyrka vaktar en forskningsstation som utsätts för en attack. Ett större krig ligger runt hörnet...
David Bergman skriver initierat och spännande. Intrigen är tänkvärd utifrån det allt större ekonomiska intresse som Arktis röner. Bladvändande till läseslutet.
Olle Lönnaeus är också dagsaktuell med sin historia om hemvändande IS-krigare. ”Gamen” handlar om elitsoldaten Simon som plötsligt ser en person han trodde var död för länge sedan, i en svensk aktion som gick helt fel. Simon blir förvirrad och hans försök att få klarhet i detta leder långt upp i maktens sfärer där mycket mörkats. Höggradigt intressant och samtidigt spännande, Lönnaeus kan sina saker utan och innan.
Av betydligt enklare snitt är ofta den genre jag brukar kalla ”bygdedeckare”. Det behöver inte innebära den kanske nedlåtande klang som ordet ger, det betyder främst att orten där historierna utspelas är lika viktig som intrigen i övrigt. Det gäller både Anki Edvinssons ”Snöängeln” och Anders Gustafsons & Johan Kants ”Löparen”. Platserna är Umeå respektive Singö. Böckerna är hantverksmässigt skickliga även om berättelserna inte är så där originella och emellanåt blir det schablonmässiga väl tydligt.
Utrikes då. Brittiska Cara Hunter tillhör numera de pålitliga leverantörerna. Hennes senaste med kommissarie Adam Fawley heter ”All denna vrede” och är skriven så där självklart enkel på ytan, men mycket skickligt därunder. Hon får med cold case, hatbrott och ungdomar som hamnar alldeles fel.
Ungdomar står i centrum även i likaledes brittiska Jenny Quintanas ”Vår mörka hemlighet”. När ett gammalt lik hittas kastas Elizabeth tjugo år tillbaka i tiden. Vad hände egentligen den sommaren när de var tonåringar? Författaren är duktig på att riktigt krypa under skinnet på en tonåring och berättelsen blir levande och trovärdig.
Nestorn Peter Robinson har lyckats hålla sin kommissarie Alan Banks levande i hur många år som helst. De går att läsa fristående men det ger extra krydda om man följt honom genom den vingliga livsfärden. Banks är en klassisk deckartyp men mer än tillräckligt mångfacetterad för att vara spännande fortfarande. Här blir det utfärder i ett sargat balkanskt Europa.
Frankrike har flera skickliga författare i genren också. Claire Castillon är en av dem och hennes ”Om hon inte lever är jag död” är en gripande psykologisk thriller om att förlora sitt barn och vad det gör med en förtvivlad mamma.
Amerikanska Nora Roberts lär väl gråta hela vägen till banken över att jag inte är odelat förtjust i hennes ”Gömstället”. Denna mångmiljonsäljande författare kommer regelbundet ut med en omfångsrik roman som känns som att den skrivs av ett team manusförfattare till någon medioker tv-serie. Schablonerna är minst sagt övertydliga och banala.