Plötsligt befann vi oss alla i Göteborg.
Nej, Håkan Hellström har ingen vidare sångbegåvning, men det saknar betydelse. Han är genuin. Det är det som är grejen. Få lyckas sjunga hjärtekrossande anekdoter om den hopplöst olyckliga kärleken - och berusa lyssnaren med ren glädje. Och det på en och samma gång.
Detta bevisar han återigen på "Ett kolikbarns bekännelser".
På gott och ont verkar Håkan ha vuxit upp och mognat (det var kanske på tiden, med tanke på att han faktiskt har fyllt typ 30). Den naiva och explosiva tonårsångesten och glädjen har han dämpat en aning. Allvarsam har han förvisso alltid varit, även på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Men nu har allvaret hamnat i första ledet.
Texterna är långa. Inte i närheten så mycket tumla-runt-bland-molnen, som tidigare.
Musikaliskt, då? Jo, även på den fronten har det tonats ner en aning. Bara en liten del av Hellström anno 2005 går i dur.
Och även om det låter sprittande glatt vid första genomlyssningen, som i "Magasinsgatan", säger nästa genomlyssning något helt annat.
"Ett kolikbarns bekännelser" överträffar förvisso inget Håkan Hellström gjort tidigare, men han har i alla falla lyckats igen.
"Gårdakvarnar och skit", mycket vackrare än så kan ingen inte kräva att det ska vara.