Men efter att basisten och originalmedlemmen Nick Oliveri fått sparken, var den stora frågan inför detta album givetvis, skulle de klara av att leva upp till förväntningarna som de själva satt så högt? Och jag måste svara, även om det nästan känns något svekfullt, att Oliveri inte lämnade efter sig det tomrum som jag trott. Inte äns i närheten faktiskt. Även om han och Joshua Hommes (sångare och gitarrist) samspel saknas så gör Alain Johannes ett fantastiskt jobb som ersättare. Nej, jag saknar nog mer Foo Fighters Dave Grohls som medverkade på senaste albumet. Även om hans avsked var ganska väntat så har inte Joey Castillos trummande inte kunnat leva upp till Grohls brillians.
"Lullabies to paralyze" har inte samma kraft som "Songs for the deaf" utan är långsammare och mer laid back. Däremot innehåller det en större bredd, och låtarna står ut mer som individer än tidigare. Det är mörkt men sexigt och brutalt men själfullt. Fängslande melodier och med några av de bästa låtarna som bandet hittills gjort. Favoriten är "Little sister" som med sin enkelhet (och självklart Castillo som slår på en koklocka!) vid årets slut garanterat kommer stå som en av de bästa rocklåtarna som släppts under 2005.
Gästartister på albumet är bland andra Shirley Manson och ZZ-Tops Billy Gibbons.