Plattan saknar icke alls förtjänster. Titelspåret, "Allt är som förut" och "Dansa på min grav" får stilpoäng och ligger i samma division som gamla pärlor som "Vi kommer aldrig att dö" och "Önska dig en stilla natt".
Problemet med Bo Kaspers är att de blivit så bra på att vara Bo Kaspers. Deras lättälskade oemotståndliga lightjazz har skruvat sig in i svenska vardagsrum och liksom blivit ett med själva inredningen, bossagunget, svänget och texterna - det är den perfekta musiken att må alldeles härligt bra till.
Men problemet, som ligger i att Bo Kaspers är så bra på att vara Bo Kaspers, uppstår först när det är något som inte riktigt är som det brukar. Som här, på "Vilka tror vi att vi är".
Kanske är det frestande att släppa jazzkostymen, när den blivit allemanskär, men när Bo Kaspers väljer att skala stora delar av sin musik utan att ersätta med något annat blir tyvärr resultatet ganska tamt och blekt och sömnigt. Det blir varken jazzcoolt eller häftigt blås och kanske passar den här plattan ännu mer än orkesterns tidigare till kaffe i fåtöljen eller som bakgrund på parmiddagar.
Texterna har också skalats, inte alltid på ont, men heller inte enbart på gott. I sina vassaste stunder har Bo Kasper en otrolig förmåga att beskriva mitt-i-livet-känslorna med få, väl valda ord. Men det finns något riktigt textligt bottennapp också, som "Sockerdricka och sprit".
Kom tillbaka, Bo Kaspers Orkester!