Jag menar; mannen har genomlidit helvetets alla kval, flippat ut som 23-åringar på ett flygplan där han kröp fram och tillbaka i gångarna - allt för att väl på marken låsa in sig och sina nerver i skivstudion och snickra fram ett mästerverk som "Pet Sounds". Lägg dessutom till att han lät psykoterapeuten Eugene Landy, som skulle få honom på fötter igen, ta total kontroll över livet - ja, till och med över hans testamente - samt att Brian tillsammans med sin bror Dennis spelade in något så infantilt härligt som outgivna "The Cocaine Sessions"- en knackig demo med dålig ljudkvalitet där smärtan är så närvarandre. Så krävande. Så underbar.
Ed Harcourt i hardcoreformat, helt enkelt.
Det borde räcka för en kärlekshistoria. För mig.
Jag gillar ju dom förlorade narkomanerna och hopplösa romantikerna, de naiva lyckosökarna och de ständigt psykiskt nedbrutna.
Jag borde alltså älska Brian Wilson.
Men jag har fan i mig inte den relationen som jag så längtar efter, i alla fall inte någon som sträcker sig längre tillbaka än till några dammiga lp-skivor från föräldrarnas skivback i början av 80-talet.
Men nu tar sig Brian Wilson närmare, han tar sig närmare mig och in i min vardag och det i och med släppet av "Gettin in over my head" - första studioalbumet på sex år och som fick mig att springa ner på en av av Söders alla glömda affärer och handla på mig "Live at the Roxy Theathre" och ett antal Beach Boys-plattor hämtade från 1960-talet.
Med dess nygamla toner spridna i kroppen har jag större förståelse till den nya skivans dansbandspopiga och fingerknäppsvänliga musik; allt fördelat på tolv spår där förtjusningen börjar trolla redan i inledande "How could we still be dancinŽ" - en ifrågasättande liten pastich om hur herrar som just
Brian Wilson ska kunna mäkta med konkurrenten från överflådigt strippande Britney Spears och Christina Aguilera. På ett ungefär.
Och så snurrar det på; det mesta visserligen överraskande bra men det märks att det har gått lång tid sedan såväl incidenten i flygplanet som kokain-inspelningen. Vissa stycken saknar såväl identitet som någon form av aggression som skulle kunna skapa en spänning, ett intresse hos lyssnaren, och det är ytterst synd att den smörigt tillrättalagda sidan ibland får breda ut sig väl mycket.
Men det som är bra är mycket bra - och något att ta med in i framtiden. För jag och Brian, vi lär träffas igen. Relationen är skapad.