I själva verket måste hon vara ett unikum, hon lyckas med konststycket att vara outsägligt motsägelsefull och ändå konsekvent; naiv och lite klämkäckt töntig samtidigt som hon kan servera glöd och jävlar anamma, alltför ofta i händerna på penninglystna herrar i branschen, men ändå alltid sin egen, och jag tror faktiskt inte att Carola sjungit en enda låt under de här åren hon inte känt för.
Man kan, utan att överdriva, säga att hon kastat sig mellan genrer. Dagispop, rock, soul, barnvisor, gospel, schlager, psalmer, musikaler. På dubbelsamlingsplattan "Guld, platina och passion", som ingår i hennes 20-årsjubileum, visar hon prov på det mesta genom åren, från "Främling" och "Mickey" och framåt. Man kan inte låta bli att konstatera märkligheten i hur väl hon lyckats och hur stor hon blivit trots många svaga låtar, smått patetiska texter och när materialet varit så ojämnt. Svaret är naturligtvis rösten. Och innerligheten, övertygelsen, energin, tron, andligheten och passionen.
Jag tror faktiskt inte att någon annan än hon skulle kunnat övertyga oss om att låtar som "Tommy tycker om mig" går att lyssna på.
"Mitt i ett äventyr" och "Fångad av en stormvind" är vid det här laget schlagerklassiker man inte kan värja sig mot, även om man kanske har goda skäl att vilja.
Allra bäst kommer Carola till sin rätt när hon får använda hela sitt register och visar att den där rösten mått väldigt bra av att mogna två decennier. Alltså lyssna några extra gånger på nyinsjungna "If I Can Dream", som Carola sjöng som 15-åring i Hylands Hörna. Den gången fick Bert Karlsson och Lasse Holm inte bara ståpäls - de såg naturligtvis en stjärna in spe.
Att lyssna på den nu är njutning, faktiskt.