Nu var det distad sång och skitiga gitarrer som gällde, allt dock som oftast under ohyggligt stor musikalisk kompetens och kontroll.
Och fullängdaren "Is this it" förändrade på något sätt mitt liv.
Jag hade inte dansat som en galning på flera år men där stod jag då, i mitt vardagsrum och förfördes av Julian Casablanca och hans polare. Skivan spelades om och om igen, utsågs till bästa album världen över, hypen var ett faktum och jag snurrade runt.
Nu släpps uppföljaren "Room on fire"- en platta som andas otroligt mycket "Is this it". Och det är just här som problemet ligger och som gör att det absoluta toppbetyget inte kommer på tal: låtarna är smått förvillande lika varandra, den enda skillnaden är att "Room on fire" är något sävligare.
Men här finns så mycket underbar musik att jag ibland inte ens orkar bry mig om att det saknas en "Last nite" eller "New York City Cops": i stället dansar jag igen och jag gör det till härliga "12.51", "Meet me in the bathroom" och "What ever happend".
Måhända dansar jag något saktare, men jag dansar...
Dags att dansa igen...
Britpopen var död, förlegad och något som du möjligen kunde läsa om i ett musiklexikon. Hitlistemusiken hade tagit över och vi vet alla vilken skit som följde med det. Men - ur något sådant föds lyckligtvis motreaktioner och den här gången kom den att utspela sig i de amerikanska källarna. The White Stripes lade på något sätt grunden, följdes upp av Black Rebel Motorcycle Club och så sedan det som förlöste allt: The Strokes och deras debut-ep "The Modern age".
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
ROCK
The Strokes
"Room on fire"
(BMG)