Samtidigt som deras "Lost peoples area" släpptes gav de sig ut på Nordenturné och live verkar de inte vara mycket att hålla i julgranen, om man får tro recensenterna. "Fumligt", skulle man väl kunna sammanfatta raddan av tveksamma omdömen.
Nå, om man lägger de eventuella scensvagheterna, som jag ju inte har den minsta aning om, åt sidan, då?
På skiva låter Dahlgren och Folkessons i mina öron alldeles utmärkt. Ursnygg stämsång - den absolut främsta tillgången - och en hel del ruffiga, vackra och stämningsfulla låtar, där titelspåret dock kanske inte tillhör de vassaste. Betydligt starkare är "Skin to skin", "Deep waters" och "Do me".
Efter säkert ett tjog avlyssningar samlas intrycken till ett betyg någonstans mellan sågningarnas "platt", "själlöst", "profillöst" och hissningarnas superlativer; till mitt "bra jobbat, Buddaboys". Avspänt och?bra, bara.
Jag hittar inte det trista och uddlösa, som trion beskyllts för
Det märks onekligen att Eva Dahlgren, Mija Folkesson och Greta Folkesson väntat på att få spela tillsammans i eget popband allt sedan de möttes under inspelningen av skivan "Jag vill se min älskade komma från det vilda" under 1990-talet - de matchar varandra väl. Och det finns väl inte så många band där alla medlemmar sjunger så duktigt som de gör i Buddaboys.
Fast då, på tal om namnet på bandet varför i herrans namn välja något så fånigt som Buddaboys?
Fanns det inget bättre?