Det håller inte, Bruce...

Nu satt vi där med minnena närvarande men ingen egentlig framtidstro.
- Jag minns hur jag sprang på skivmässor och köpte upp bootlegs för att sedan gömma dom för mor och far, berättade jag. När dom kom på mig sa dom att det var slöseri med pengar, men va fan? det var ju Bruce liksom!
Han påverkade mig och har stor del i att jag blev den jag blev. Det är och kommer jag alltid vara oerhört tacksam för.
Nu är Bruce Springsteen här igen och jag och Evelina tittar oss förstrött omkring när han låter kapitalismens fingrar smeka över allmänhetens plånböcker.
Vi är vad du kallar hardcore-fans (Tramps på Bruce-språk) och samlingen är inte för oss.
Å andra sidan vet i fan vem den här nya samlingen är till för heller.
Så här ligger det till, enligt Bruce ständigt påhejad av skivbolaget: de senaste turnéerna ska ha haft många nya fans och för dem anses det vara kul med en ny samling. Sanningen är snarare att det handlar om att sno åt sig mer nickel and dimes. Som draghjälp för att även få en cowboyinspirerad Evelina och trubbad journalist som jag att slänga ut pengarna, ligger en tredje skiva insprängd i fodralet; en skiva som inte tillför något som helst utan snarare gör att bilden av en samling utan några som helst ambitioner exploderar. För det första finns det så mycket annat att lägga till än en segdragen "Missing", en "Held up without a gun" som ryckts ut ur sitt överväldigande sammanhang och en totalt onödig akustisk variant "CountinŽ on a miracle". Det är den tredje skivan, de två huvudskivorna som ska utgöra själva monumentet över Bruce Springsteen är delvis en annan historia.
Att binda samman karriären från tivoliblomstrande "Greetings from Asbury Park" till gubbrocknutida ?The Rising" är givetvis ingen enkel uppgift.
Och åsikterna om vad som ska vara med går alltid isär.
Men - faktum är att det är ren lathet att inte kunna spela in "American Skin" (41 shots)? och ?Land of Hope and Dreams" i en studio utan slänga med dem i liveformat, dessutom i versioner vi redan har fått serverade tidigare. Dessutom är det befängt att ens tro att soulperioden i början av 90-talet är viktigare än "The Ghost of Tom Joad"-monumentet.
Det är ungefär som att framhålla Sylvester Stallone som en bättre boxare än George Foreman.
Skiva nummer två slängs åt sidan, det är nummer ett som är värd att bevara.
Det är nämligen den som gör Bruce till Bruce.
För vem kan motstå "Jungleland" eller "Badlands".
Eller "Nebraska" och "Rosalita (Come out tonight)"
Inte jag. Inte Evelina.
Och därför sitter vi där vi sitter och trots det vemod så vi känner så ler vi, diskuterar bilder, upplägg, utformning och så förstås ingående om vardera låt förtjänar sin plats.
Men i slutändan har inte det här mycket att göra med mitt liv, att jag blev den jag blev.
Det är samlingen alldeles för splittrad och dåligt gjord för.
Släng pengarna på nåt annat i stället.