Plattan är varierande och kan aldrig klassas som entonig. men det har blivit något Gessle-skimmer över annars lågmälde och tänkvärde pop-poeten från Nyköping - och det kläs honom inte alls. Visst här finns ett par undantag som jag gillar. bra musikaliskt arrangemang i inledande "Burnout", där texten också har något att säga om självbevarelsedriften i ett nödvändigt uppbrott. "Skogåsfjäril" som närmast är ett förortsporträtt i tiden, och möjligen också drivet i "Nattrafik". Avslutande "Den snabbaste finten i stan" är ett varm berättelse om den begåvande liraren som inte riktigt lyckats sett till de normer dagens värld sätter upp som spelregler.
Totalt saknar jag ändå det avskalade, nakna, och riktigt lågmälda mötet från förra plattan.