"Vem skulle bättre förstå sig på min musik än jag själv" säger hon i en intervju i Smålandsnytt.
Starkt. Och resultatet visar att hon har bra fog för det hon säger. De tolv låtarna på "Smithereens" är mera varierade och ger mycket mer musikaliskt än vad den akustiska debuten gav.
Här finns både rockiga fartiga låtar och stilla sånger med pianokomp. I balnd en sipprande banjo, ett gungande dragspel eller en fyllig trombon.
Texterna är känslostarka och handlar om kärleken hon så gärna tror på men är rädd för. Eller om grubblet mellan solnedgång och soluppgång.
Inledningsspåret "Song to Anna" har blivit en Tracks-hit.
Personligen gillar jag de tyngre och up-tempodriva låtarna bäst. "Showcase" är ett lysande exempel på hamoni mellan musiken och Elins mörka kraftiga röst!
"If love can kill I`ll die for you" med rena Springsteen-feelingen i refrängen är en annan låt som faller i smaken. Medryckande "Stupid sundag song" gungar riktigt skönt. Men här finns fler låtar att upptäcka.
Samtidigt tycks singer/songwritng-genren översvämmad just nu. Men Elin Sigvardsson gör ett gediget jobb och har framtiden för sig - också när hon inte lyfts fram av Lars Winnerbäck.